Det här inlägget kommer inte att handla om kakor – alls, faktiskt. Däremot kommer det att handla om hur och att variation förnöjer. Fast inte all variation – det finns vissa variationer jag lätt kan leva utan. Faktiskt så blir det till och med roligare att leva utan vissa sorters variationer (eller kakor, om man är mer lagd åt det hållet).

Jag pratar naturligtvis om depressioner. Trots allt så har jag bipolär sjukdom, även om jag varit förskonad från några större eller längre skov under ett par år eller så. Och jag vet faktiskt inte riktigt om det är ett skov på gång eller inte. Det jag kan säga är att vinterns ekonomiska kris sätter sina spår i hur jag mår, och om ingen förbättring sker inom snar framtid finns en viss risk, med betoning på överhängande, att jag går raka vägen in i en depression igen.

Och jag vill helst inte det.

Jag känner mig lite ynklig när jag säger det, men jag vill verkligen inte gå in i en depression. Det finns för- och nackdelar med att gå runt hyfsat fri från depressioner, och en som är både och är att i alla fall jag glömmer hur jobbigt det kan vara att ha en depression.

Det här påminner nämligen i alldeles för hög grad om situationen för tio år sedan, när allt som var värt pengar togs ifrån mig för att jag inte klarade av att dra in pengar för att betala mina räkningar. Hemtelefonen försvann. Mobilabonnemanget försvann. Mitt internet försvann. Bilen försvann. Och så vidare i all oändlighet tills jag hade mindre än ingenting kvar.

Situationen är egentligen inte alls likadan. Såsom det var då – det går inte att beskriva den misären ens om man försöker. Det finns ingen som kan begripa det om man inte varit där själv. Nu har jag trots allt en inkomst, även om den är extremt låg. Jag har dessutom en god man – som även om hon (tyvärr) inte kan trolla, så gör hon vad hon kan.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det, men hela den ursprungliga poängen med det här inlägget var att beskriva det faktum att depressioner inte alltid behöver bero på ens barndom eller andra traumatiska upplevelser. Ibland kan man bli riktigt jävla djupt deprimerad för att ens praktiska verklighet inte fungerar ordentligt. Och den här sortens depression ger sig liksom inte riktigt förrän just det praktiska och ekonomiska ger sig.

Det är fruktansvärt irriterande. Än mer irriterande är det, när det är praktiska grejer på flera fronter som inte fungerar. Dels har jag min hund som blir äldre och i mindre bra skick för var dag som går – och jag oroar mig konstant för huruvida jag kommer att ha råd att hämta ut nya värktabletter åt henne när de vi har tagit slut. För att inte tala om, huruvida jag kommer att ha pengar när det väl är dags att ta bort henne. Inga roliga tankar. Och så är det ju ovissheten när det gäller hur lång tid vi har kvar tillsammans. En månad? Ett halvår? Två år? Jag tror att det är förr snarare än senare, men ovissheten tar kål mig.

Och jag skämtar inte ens om den saken.

Sedan har vi frågan om bil. Jag kan vara utan bil i både teori och praktik om jag måste. Men jag vill inte. Jag vill ha en bil. Jag har levt i åratal på andras välvillighet, och jag är så sjukt trött på att behöva be om skjuts hit och dit. Och nu har jag i flera månader stått i valet och kvalet om jag ska skrota bilen och försöka få tag på en annan, eller laga den och skjuta på det besväret i åtminstone ett halvår till. Jag har fortfarande inte bestämt mig – men faktum är att det blir väldigt dyrt i längden att besikta och ombesikta bilen för att få en månad till på sig…

Just nu är jag konstant orolig, sådär på gränsen till ångest. Dessutom har jag en rad symptom som jag för tillfället har svårt att veta om de har med en eventuell depression att göra, eller med övriga klimakteriesymptom, eller möjligtvis pms. Ingenting händer ju i rätt ordning när det gäller min mens, så det är hart när omöjligt att ha koll på. Men det är, rent generellt, kaos i mitt huvud. Jag är konstant utmattad, jag har tappat all lust, energi och vilja att göra någonting överhuvudtaget utöver det allra mest nödvändiga. Bara en sån sak som att jag inte dammsugit på över två veckor – och min hund börjar lite smått släppa päls…

Så håll varenda tumme och tå du har, för all del. Håll tummar och tår för att jag får in lite fondpengar. Att det löser sig med bilen, med Ella (hunden), att jag får lite ordning på tillvaron igen. För det här tar fan kål på mig. På riktigt.

Jag tror att jag tänker skylla det här på pappa, faktiskt. Jag menar inte på det dåliga sättet “det här är ditt fel”, utan mer som i… Jag är uppfostrad in i en syn att livskvalitet is the shit. Har man dålig livskvalitet har man inget liv. Och medan det ligger något i det (det tror jag de flesta håller med om), så behöver hans syn på livskvalitet inte vara samma sak som min. Men jag märker att jag ställer vad säkert fler än en person skulle tycka är höga krav på livskvalitet. Andra igen skulle säkert tycka att jag får anpassa mig till det liv jag har.

Men jag vill inte anpassa mig. Jag är trött på att anpassa mig. Jag har ägnat ett helt liv åt att anpassa mig. Om jag nödvändigtvis måste vara sjuk, så vill jag i alla fall vara sjuk med lite stil. Vilket för övrigt även det är pappa come again. Han var sjuk med stil innan han dog. Låg aldrig till sängs när jag var där, utan var uppe iförd en snygg morgonrock (och mjukisbyxor förvisso).

Jag är så fruktansvärt trött på att bli styrd av omständigheter jag inte rår på. Jag är trött på att inte ha valmöjligheter. Jag är trött på att tvingas backa när jag inte har valt det själv.

Jag är så sjukt jävla trött på det.

 

Hem | Bipolarblog.se

Translation

Arkiv
Sociala medier
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet