Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

En olycka kommer sällan ensam, sägs det ju. Och det stämmer tamejfan. Det verkar vara så, efter några års upprepningar, att ungefär en gång om året så strular det ihop sig ekonomiskt för mig. Sådär så att jag inte klarar det på egen hand. Det hände för ett par år sen, strax efter att pappa dog. Det hände förra året, och det har hänt nu i år.

Det började med att min hund fick urinvägsinfektion. Jag upptäckte nämligen att hon kissade blod (det var snö då, så det var lätt att upptäcka). Paniken över att inte ha pengar att ta henne till veterinär för att få medicin uppstod rätt fort. Tack och lov löste det sig, för jag fick hjälp via Bosses Hundhjälp som täckte veterinärkostnaden. Medicinen betalade jag dock själv, och det gjorde ett stort hål i plånboken.

Där hade jag tyckt att det kunde räcka. Allt som är utöver det vanliga kan störa min ekonomi i flera månader om jag har otur. Men nej, det räckte inte. Inte ens på långa vägar räckte det. Nej, för väldigt snart därefter var det någon idiot som slog in ena sidorutan på bilen (fram på förarsidan).

Som om det inte räckte, upptäckte jag att jag hade körförbud på bilen eftersom jag missat att betala bilskatten (trodde den betalades efter besiktningen som var bokad ett par veckor senare). Alltså måste jag betala skatten för att kunna köra bilen till verkstad. Jag ställde av bilen för att klura ut hur jag skulle lösa den ekonomiska ekvationen.

När bilen är avställd får jag prisuppgift på fönstret, och har den enorma turen att kunna låna pengar för att få ihop det här. Jag betalar in skatten när bilen fortfarande är avställd och ställer på den när jag ser att skatten har gått in.

Jag får tillbaka pengar på skatten, minus en skuld på min gamla bil. Jag betalar in skatten igen, plus de runt sexhundra spänn som de dragit av på den gamla bilskatten.

Därefter är det dags att besikta bilen. Det går åt helvete, och tvåorna jag får på bilen är så allvarliga att jag ifrågasätter om det ens är värt pengarna. Här tar det stopp för mig och jag fixar inte att ta mig iväg till verkstad och be om kostnadsförslag. Bilen får stå i flera veckor.

I torsdags förra veckan kom jag äntligen iväg till verkstaden. Verkstadssnubben tittar och råder mig att skaffa en annan bil. Det blir väldigt dyrt att åtgärda, och nästa år kommer det att bli ännu mer skit.

Varpå jag stilla undrar för mig själv; vart ska jag få tag på pengar att skaffa mig en ny bil? Och hur överlever jag utan bil under tiden?

Här någonstans kunde man ju tycka att allting rimligen borde ha avtagit. Men nej. Nej, för det har inte avtagit riktigt än.

I fredags blev min hund dålig. Och då menar jag dålig på riktigt. Hon är gammal och har medfödda C-höfter och måttliga pålagringar på armbågarna. För den som inte vet vad det innebär; hon har rätt taskiga leder redan från början. Tack och lov är hon liten och nätt för att vara schäfer, så det har inte märkts nämnvärt på henne, trots att hon började halta till och från för ett par år sen. Men nu blev hon riktigt jävla asdålig.

I lördags ringde jag en kompis i kvarteret och bad henne titta på Ella (hunden) på avstånd. Hennes spontana reaktion i telefon var – OJ. Med dramatisk röst, dessutom. Vi konstaterade också, när hon kom ut för att se hur Ella skulle reagera då, att för första gången i Ellas liv – någonsin, var hon inte glad. Hon gick sakta, sakta, hon orkade knappt stå på benen, hon lade sig med hakan i marken och var helt slut. Vi konstaterade också att det här är inte schysst. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle behöva ta bort henne.

Nu råkade jag ha ett par värktabletter sedan hennes urinvägsinfektion kvar, och jag visste inget annat råd än att ge henne av dem. Och efter bara en dag var det en helt annan hund. Hon var skitglad och muppig igen, precis sådär som hon har varit i hela sitt liv.

Jag har tiggt pengar på Facebook för att kunna ta henne till veterinär och få rätt sorts värktabletter. Vi har tid redan i morgon, och jag är så sjukt nöjd över det.

Men – allt det här inom loppet av mindre än två månader. Sug på den, ni, med lite socker på. Det är knappt att jag står upp rakt, kan jag säga. Det kommer att ta lång tid innan min ekonomi återhämtar sig efter det här.

 

Arkiv
Translate