Jag skriver om det här lite då och då, fast mindre ofta än jag skulle vilja. Det beror förstås på att jag inte gör det särskilt ofta, eftersom jag sedan ett antal år tillbaka har haft ganska stora koncentrationssvårigheter gällande just det här. Jag pratar förstås om läsning.

Jag har i hela mitt liv varit en bokmal. Jag älskar att läsa. Varje bok innehåller en hel värld, ett helt universum, och under hela bokens gång deltar jag. Det är ett äventyr utan dess like, verkligen. Och jag har läst mycket. Jag är den där personen som haft tre, fyra böcker igång per vecka.

Men så en vacker dag för si och så många år sen (jag minns faktiskt inte – men säg sex, sju år sen!?) vaknade jag och insåg att jag inte läste längre. Jag hade tappat främst koncentrationsförmågan, men också lusten att läsa – och ron att sitta och läsa.

För något år sen eller så köpte jag för första gången på länge nya böcker. Just den gången var det böcker som handlade om hormoner – hur jävla osexigt som helst, men jag hade en period när jag var väldigt intresserad av kosttillskott, hur och vad jag åt och så vidare. Dem sträckläste jag – och bara det i sig är ett konststycke när man knappt kan koncentrera sig på texten.

Sedan dess har jag läst några böcker. Men det har tagit tid. Jag har läst kanske trettio sidor här, tjugo sidor där, oftast när jag varit i tvättstugan. Jag har haft svårt att slänga mig i soffan och koppla av med en bok, just. Bland annat för att en av katterna (den äldsta) helst vill klättra runt på mig, stångas, tvätta mina händer och armar väldigt nogsamt, när jag försöker läsa. Samtidigt blir hunden avundsjuk och vill säga åt katten på skarpen. Ja, ni kan säkert föreställa er hur avkopplande just den situationen är. Min #facepalm och min #eyeroll är gigantiska bara vid tanken kan jag säga.

Minns ni att jag för ett tag sen fick en bunt böcker av en kompis? Fem böcker damp ner här hemma, och jag är så sjukt jävla asnöjd med dem. Jag började läsa en av dem, och den har också tagit sådär lång tid. Jag har läst mest i tvättstugan, faktiskt. Ett annat skäl till varför det tar tid är för att jag behöver progressiva glasögon – det är rätt jobbigt att titta nedåt i den vinkel man gör när man läser.

Men faktum är att för några timmar sen fick jag för mig att jag skulle sätta mig och läsa. Hade inte tänkt sitta så jättelänge, men det slutade med att jag läste ut boken. Jag hade läst kanske hundrafemtio sidor av nästan fyrahundra. Och jag läste oavbrutet, förutom när jag rullade en cigarett, eller tittade upp på hunden eller småflickorna (katterna) när de låg och tvättade varandra så förnöjt bredvid mig.

Jag läste fan ut en bok! Bara sådär!

Förstår ni vilken jävla seger det är???

Framför allt eftersom jag har väldigt många nya böcker – inte bara de jag fick av min kompis. Jag tog ju hem rätt mycket böcker efter pappa, och det är inte många av dem jag har läst. Ännu. Men om jag nu har lyckats sitta och läsa ut en bok bara sådär, bådar det rätt gott för min förmåga och lust att göra det igen. Och igen. Jag har hur många nya, olästa böcker som helst att ta igen. För att inte tala om böcker att läsa om.

Såna här segrar är tamejtusan värda att firas. ♥

 

Hem | Bipolarblog.se

Translation

Arkiv
Sociala medier
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet