Om ni följer den här bloggen regelbundet vet ni att jag det senaste året eller så har gnällt en hel del på min pms och mens, som bytt plats och i största allmänhet bara jävlats. Min pms har förändrats in absurdum – från det som kallas pmsd till knappt någon pms alls. I alla fall inte innan mensen. Efter mensen, däremot, har jag haft pms. Helt jävla bakvänt.
Det hela började förra sommaren, och någon gång under hösten började jag fundera på om det hela handlade om klimakteriet. Jag frågade runt lite på Facebook, eftersom jag inte har några kvinnliga nära släktingar (både mamma, mormor och farmor är borta sedan många år) att fråga. Svaren jag fick indikerade att det faktiskt handlar om klimakteriet.
Mitt liv är ju allt som oftast kaos på ett eller annat vis. Och när det inte är det brukar jag försöka låta bli att skapa kaos, utan brukar försöka passa på att njuta av lugnet. Men nu här under de senaste månaderna har jag upptäckt ytterligare saker som fått mig att bara bli stärkt i min övertygelse om att jag befinner mig i klimakteriet.
Jag har extremt svårt att somna, till exempel, trots att jag inte (alltid) har något som är extra jobbigt eller roligt att tänka på. Jag bara somnar inte, utan ligger och vrider och vänder på mig i timmar. Detta är extremt irriterande, eftersom jag trots att jag ställer alarm, inte heller vaknar i tid utan sover lika länge till som jag inte somnat på.
Dessutom har jag märkt att jag trots att jag äter LCHF sedan flera år tillbaka för att gå ner i vikt, i stället har börjat gå upp i vikt. Det här är så o-ok det bara kan bli, och det var det som fick mig att faktiskt få arslet ur och boka en tid med min husläkare. Jag har haft kontakt med kvinnokliniken tidigare, men det enda de säger är att “du är ju så ung”, som om det vore stört omöjligt att hamna i klimakteriet vid 42 års ålder (43 nu).
Och just därför är det så otroligt skönt att träffa min husläkare. Han lyssnar. Han hör mig. Han ser mig. Och framför allt – han hjälper mig. Vi satt och pratade ett tag och jag berättade om mina symptom, och det enda han sade var att “ja, det låter ju som om det vore klimakteriet.. nej, förlåt – övergångsbesvär; klimakteriet är ett fult ord numer”. (Ja, han sade faktiskt så! 😀 )
Det slutade i alla fall med att han skrev ut tabletter åt mig. Och vet ni vad? Trots att så många kvinnor tycks tycka att klimakteriet.. nej, förlåt – övergångsbesvären 😀, är så påfrestande och ingenting man vill gå igenom, så är jag så sjukt jävla asnöjd att jag äntligen är här.
Jag fick min första mens när jag var tio år och tre månader (sommaren mellan trean och fyran). Jag var först i min klass och det var så fruktansvärt pinsamt i flera år innan fler tjejer omkring mig kom igång. Jag har dessutom haft en vidrig pms i hela mitt liv, och som barn/tonåring hade jag dessutom vidrig mensvärk. För att inte tala om att det oftast varit fråga om blodbad och inget annat. Ni kvinnor vet – blod upp till armbågen när man ska torka sig efter att ha varit på dass, trots att man lindar halva toarullen runt handen som skydd.
Så jag förtjänar tamejfan att komma i klimakteriet och bli av med det här nu, tycker jag. ♥
Alltså, det finns så många fördelar med det här så det är knappt man tror det är sant. Slippa pms’n. Slippa mensen i sig. Slippa (så småningom, i alla fall) risken att bli gravid.
Jag är så vansinnigt nöjd med det här. Nu är det bara att hoppas att tabletterna gör det de ska (och om de inte gör det finns det andra alternativ). Håll tummarna! 🙂