Jag har gjort färdigt min bok nu. Den är färdigskriven och färdigproducerad. Det som är kvar med den är att marknadsföra och – att sälja den, såklart. Nackdelen med detta är att jag inte har något att distrahera mig med, vilket innebär att allt jag har låtit bli att tänka på och känna de senaste veckorna rasar raka vägen ner i skalle och hjärta. Min Ella.
Inte blir det bättre av att jag blir utsatt för personangrepp i en Facebookgrupp. Jag är med i ett par sådana som har med dagmatte/hundpassning i Västerås, och har lagt ut en annons om att jag finns tillgänglig. Jag informerar också om att jag röker inomhus, eftersom jag vet att det finns folk som inte gillar det.
Men givetvis är det två personer som nödvändigtvis måste kommentera på just precis det, och få mig att framstå som den absolut sämsta människan någonsin som ens kan komma på tanken att röka inomhus när jag har djur. För att inte tala om får sig själva att framstå som de mest fantastiska människor någonsin, som är så omtänksamma och alltid tänker på djurens (och barnens, som en av dem drog in i samtalet) bästa.
Har jag någonsin sagt att det absolut, absolut värsta jag vet är självrättfärdiga människor? Självrättfärdighet är den absolut sämsta egenskap en människa någonsin kan dra på sig. Ingen är perfekt. Jag är inte perfekt. Du är inte perfekt. Och ingen av de här idioterna är perfekta heller, även om de gärna vill tro det själva.
Det är så jävla typiskt att sånt här ska hända de dagar jag är som mest skör. Tursamt nog har jag i alla fall en pytteliten gnista i mig, så jag svarade den ena av dem ganska bitskt. Inte för att det hjälpte – hon var lika jävla otrevlig ändå. Men jag kunde inte riktigt stoppa mig själv, måste jag erkänna.
Och bara för övnings skull; jag vägrar skämmas för att jag röker. Jag vägrar skämmas för att jag röker inomhus. Det är mitt val och mitt beslut. Andra får göra precis exakt hur tusan de vill – men jag vill röka inne, och då gör jag det.
Samtidigt måste jag hantera känslan av tomhet jag har i bröstkorgen. Ella saknas mig. Det finns ingen mening med att längta, för hon är precis där hon ska vara. Men det gör inte tomheten och saknaden mindre. Tvärtom. Och jag märker med stor tydlighet att jag inte alls mår bra utan hund.
Jag älskar mina katter precis lika mycket som jag älskar Ella, men de är inte hon. Av uppenbara skäl – de är katter och hon en hund.
Jag var inte riktigt förberedd på att jag skulle uppleva det just såhär som jag gör. Jag var medveten om att jag skulle bli ännu mer stillasittande än jag redan var, men helt seriöst – det här är löjligt. Jag går inte utanför dörren om jag inte nödvändigtvis måste. Jag tar inte på mig byxor om jag inte ska ut någonstans – delvis för att det är alldeles för varmt inomhus.
Men mest är jag ledsen för att jag inte insett just hur mycket Ella fungerat som min krycka, min barometer och mitt ankare. Jag märker hur jag fladdrar iväg i skallen och… jag ska inte säga att jag tappar fotfästet, för det gör jag inte nödvändigtvis. Men jag tappar litegrand kopplingen mellan stället som befinner sig mitt emellan ögonen på insidan av skallbenet, och verkligheten. Jag vet att det låter skumt, men jag menar det precis som det låter. Jag blir väldigt inåtvänd när jag inte har, i det här fallet, en hund, som hjälper mig – tvingar mig att vända mig mer utåt.
Så jag känner mig skör. Jag känner mig inåtvänd, ensam därinne, och ledsen. Vissa gånger lite panikslagen med ett visst inslag av ångest.