Sorg, mediciner och stress

Det är midsommarafton idag, och jag har ingen bra dag. Jag vaknade tidigt, efter att ha sovit runt tio timmar. Numer spelar det ju ingen som helst roll när jag lägger mig eller hur länge jag sover. Det finns ingen som behöver att jag går upp och tar mig ut inom rimlig tidsrymd.

Jag har gjort en mindre justering i mitt intag av Litium. Jag gjorde en i samband med att Ella fick gå, för att vara säker på att jag inte skulle gå under. Jag har inte gått under, och har snudd på blivit lite orolig över den saken. Inte för att jag är särdeles förtjust i att gå under, men jag vill sörja min hund ordentligt.

Så igår tror jag det var, drog jag ner på mitt Litium med en tablett – enligt överenskommelse med min läkare, för den som undrar. Jag träffade ju honom för ett tag sen, och visste vad som var på gång så jag berättade hur jag ville göra och han var ok med det.

Så idag på midsommarafton sitter jag här och är superorolig i hela kroppen. När jag vaknade upptäckte jag att jag har otroligt ont runt axlarna och på ett jätteskumt ställe rakt över nacken, precis under skallbasen. Det gör jätteont att böja huvudet bakåt och stramar som tusan att böja det framåt.

Gråter gör jag också. Mer än jag gjort hittills, även om jag inte har fulgråtit i flera timmar. Än. Förhoppningsvis kommer jag att göra det också. Jag vill och behöver sörja så att jag förhoppningsvis kan gå vidare sen. Att smådutta på det här viset gör liksom ingen nytta. Och eftersom jag trots allt (även om det känns kymigt just nu) har planer för framtiden med bland annat hundar, är det nödvändigt att kunna gå vidare.

Vilket leder mig till en reflektion om mediciner. Veckan innan Ella gick hade jag flera vänner här som fick träffa Ella en sista gång. En av dem har hängt med mig sedan innan jag började äta Venlafaxin för en hel rad år sen. När vi pratade veckan efter Ella, sade jag att jag var lite förvånad över att jag inte sörjer såsom jag trott. Jag sade också att jag höjt dosen Litium med en tablett, varpå min kompis himlade med ögonen och sade – jaha, är du förvånad över att du inte sörjer som du trodde?

Nämligen tillhör jag en av de, vad jag förstår, ytterst få personer som reagerar väldigt snabbt på medicinering (som funkar på just mig, vill säga). När jag började äta Venlafaxin sade min husläkare att det kan ta ett par veckor innan det ger effekt. Jag kände min första effekt inom loppet av 24 timmar. Samma sak med mitt Litium – jag märkte skillnad väldigt fort. Och det gjorde jag nu när jag höjde, och uppenbarligen också nu när jag sänker dosen igen.

Är det inte skumt, hur det kan vara, det där?

Tacksamt är det i alla fall. På det viset är det ju väldigt lätt att säga om en medicin fungerar eller inte.

Sedan har vi ett par saker jag är väldigt stressad över just nu. Ni vet det här med god man som jag har hållit på och brottas med i ungefär två år vid det här laget!? När Högsta Domstolen inte tog upp mitt ärende skickade jag en helt ny ansökan om god man (med samma förslag på person) till Tingsrätten, vilket de i samråd med Överförmyndarnämnden avslog. Detta innebär att jag inte har någon god man.

Till vardags är det inga större problem – jag kan betala mina räkningar själv alldeles utmärkt. Det finns dock andra saker jag inte fixar på egen hand. Det här med skuldsaneringen är ju en sådan sak. Jag skulle kunna rada upp mängder med saker som är alldeles för krångliga för att jag ska klara av att hålla reda på dem själv.

Som till exempel det här med min bok. Jag har bestämt mig för att publicera den som e-bok, för att komma undan kostnader för tryck och så vidare. Men så kom jag på – hur i helvete gör man med pengarna? De ska ju skattas på! Och vad säger Försäkringskassan? Kronofogden? När börjar FK snåla på bostadstillägget?

I vilken knipa sätter jag mig själv om jag får in pengar på den här boken?

Det enda alternativ jag kan tänka mig är att sälja den enbart här på bloggen, men let’s face it – det är inte fullt lika tufft som att sälja den på Adlibris.

Det finns två anledningar att stressa över det här. Den första är att jag vill få in extra pengar – inte att FK eller KF ska få för sig att ta mer pengar ifrån mig. Den andra anledningen är att den här boken kommer att delfinansiera min nästa hund. Jag behöver, om det inte framgått, en hund i mitt liv – av många skäl. Jag tänker köpa den hund jag vill ha och inte första bästa som dyker upp – och då behöver jag ha in pengar.

Det här är en situation där det är väldigt naturligt för mig att bli superstressad. Jag övertygar mig själv om att det inte kommer att fungera, för varför skulle mina behov respekteras framför någon annans!? (Jag skriver mycket om just detta i boken, för övrigt.)

Och som om allt detta inte vore nog håller min dator på att ge upp. Häromdagen fuckade Photoshop upp sig i färgåtergivningen. Jag har aldrig kunnat använda ett eller fler CC-program (programvaror från Adobe) och Firefox samtidigt. Min dator är inte den bästa. Har jag tur får jag tag i en begagnad dator som ändå är mycket bättre än den här. Håll tummarna för den guldglimten.

 

Insamling

Självporträtt 2019

 

Försäkringskassan har dragit ned mitt bostadstillägg med cirka 3 500 kronor i månaden fram till nästa höst. (läs mer här)

 

Stötta mig gärna genom min insamling (Paypal).

 

Tack!



Sociala medier
Köp min bok!
Nyhetsbrev
Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet