Jag har jobbat som porträtt- och bröllopsfotograf. Jag har också ställt ut fotografi i liten skala. Det var som fotograf jag drev mitt företag som gick käpprätt åt helvete för tio år sedan. Fotografi har varit (och är!) min stora passion, men också en av mina största källor till stress.
Anledningen till att fotografi gör mig stressad är att jag inte har ett kommersiellt bildspråk. Eller ja, en av anledningarna, i alla fall. Jag har ett, vad jag skulle säga, mer poetiskt bildspråk, och det är ingenting som gynnar min plånbok. Driver man ett företag underlättar det ju om folk köper det man har att sälja, och i egen regi har jag varit otroligt dålig på att sälja mig själv och mitt fotograferande.
Ett annat, mer djupgående skäl till att jag inte lyckades med mitt företag som fotograf är att jag redan som barn lärde mig att man inte kan leva på konstnärlig verksamhet. Det var min pappa som sade det till mig, och det satte sig så djupt i min själ att det blev en självuppfyllande profetia.
Under rätt många år har jag fotograferat mest för egen del. Det senaste året inte alls. Jag har inte sett någon direkt mening med det, eftersom ingen har något större intresse av det jag gör.
Men faktum är att nu när jag håller på med min bok har jag hittat det rätta stället för mina fotografier. Jag visste redan innan att jag ville illustrera min bok med bilder, och nu när jag faktiskt gör det inser jag att mina fotografier kombinerat med sättet jag skriver på (i just den här boken) är en alldeles fantastisk kombination. Text och bild förstärker varandra, nästan in absurdum.
Och jag måste erkänna att jag blir så glad av det. Jag uppskattar så oerhört att se att det faktiskt är möjligt för mig att använda mitt bildmaterial. Jag har svårt att föreställa mig att jag skulle sälja det för liknande användning åt någon annan, och jag tror inte heller att någon annan skulle vara intresserad av att köpa/använda mina fotografier. Men för mig, för mitt sätt att uttrycka mig i text och bild.
Perfection.