Fi fan. Om några dagar är det dags att sätta igång med denna nya omgång terapi. Traumaterapi har jag frågat efter, så jag hoppas att det är vad det blir. I ett par, tre veckor har jag känt mig mer och mer stressad. Tanken på att börja gräva i allt det jag gör i princip vad som helst för att trycka undan, känns inte särdeles lockande.
Men jag vet ju varför jag har bett om det här, och jag vet att det kommer att kännas mycket bättre när jag är klar med den. Just nu, på min nya nivå av balans, känns den här stressen skitdryg. Den är snudd på olidlig. Fast jag vet att jag har varit i betydligt, betydligt sämre skick, så jag kommer att fixa det här. Fast jag gissar att det kommer att bli rätt jobbigt under tiden.
Blesh.
Usch, vad jag inte ser fram emot det här. Jag till och med drömde att jag satt i en terapisession för ett par dagar sen. Bara det, liksom. Med en människa jag aldrig sett, dessutom. Jag tror ju att jag vet vem det är jag ska träffa, men är långt ifrån säker. Det återstår att se – det är som sagt bara några dagar kvar. På torsdag smäller det.
Det som känns lite extra klurigt just nu är att det inte synkar med allt annat jag gör när det handlar om min personliga utveckling. Mitt främsta mål är att bli en så väl utvecklad och bra version av mig själv som möjligt. Det har krävts och kommer att kräva enorma mängder mentalt, intellektuellt, andligt och känslomässigt arbete. Om jag får säga det själv (och det får jag, för det är min blogg) så är jag förjävla bra på framför allt de mentala, intellektuella och andliga bitarna. Jag har övat på det i över tjugo år, så rimligtvis torde jag ha kommit en bit på väg.
Men den känslomässiga delen – den suger jag på. Det är rätt många år sen jag stängde av i princip helt och hållet, för att det är så drygt att behöva hantera all skit hela tiden. Och det är därför jag är så ambitiös med de övriga delarna – jag använder dem som vägar att ta mig förbi känslo-skiten i förhoppningen att det ska gå att leva på det viset. Fast jag tror ju att jag behöver alla delar, inklusive känslorna, för att bli den där superfantastiska människan jag vill vara.
Så jag vet inte hur det kommer att utvecklas, det här med att köra ett helt eget race gällande min egen utveckling – ett där jag har mycket lättare att ta mig framåt, och samtidigt tampas med så mycket misär och elände att jag liksom inte ens har lust att tänka på hur mycket skit det handlar om. Visst kan jag välja att låta bli, men jag vill och behöver också vara modig och gå vidare med det här. I alla fall om jag vill komma någonstans som människa.
Men fi fan, vad jag är stressad över det här.
Om jag inte missminner mig var jag ganska stressad innan jag började med min förra omgång terapi också. Fast den gången var det inte givet att det skulle handla om trauma (och det var långt ifrån fokus på det), vilket det är nu. Eller i alla fall är det så jag har formulerat mig när jag haft kontakt med psyk. Jag hoppas att det inte förvanskats någonstans längs vägen, utan att det är just vad det kommer att bli.
Men alltså, shit vad terapiågren suger. Usch, vad det är drygt. Idag när jag gav mig ut på långpromenad med hunden var vi tvungna att avbryta och gå hem för att jag var så lättretlig. Det kändes jättetrist, men hellre att jag går hem och undviker att skapa en stress som är större än den behöver vara. Det blir inte bra vare sig för mig eller hunden.
Så nu ska jag försöka ta mig igenom de här sista dagarna utan att smälla av, utan att stressa sönder, och försöka hitta ett fokus och en målmedvetenhet så att jag tar mig igenom det här utan att bryta ihop fullständigt. Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig, annat än att jag hoppas på bättre tillgång till mina känslor, bättre styrsel och bättre sätt att hantera de känslor som dyker upp.
För vet ni vad? Detta, kombinerat med allt jobb jag lägger ner på egen hand, kommer att resultera i en helt fantastisk version av JAG. ♥