Idag var det dags för första terapisamtalet. Eftersom jag har en hund som visat sig vara en riktig Houdini och har lärt sig att låsa upp ytterdörren när jag inte är hemma, och bryter sig ut i trapphuset, var jag både glad och tacksam att jag kunde boka om tiden från samtal på plats till samtal via en app (inte Zoom, men vårdens egen app).
Det var första gången jag hade ett samtal via den här appen, och bara det i sig var en intressant upplevelse. Jag är inte jättevan att kommunicera via video, men det gick på det stora hela bra. Anknytningen bröts ett par gånger, men det gick relativt fort att koppla upp igen.
Det var inte den person jag trodde att det skulle vara. Det här är en människa jag inte kan minnas att jag någonsin sett uppe på psyk – men å andra sidan; det är flera år sen jag var där regelbundet, och det är rätt länge sen jag var upp och träffade en läkare. Men personen var i alla fall trevlig och sympatisk, och hade full förståelse för de önskemål jag tidigare lämnat om att skjuta upp starten av terapi tills jag var färdigvaccinerad och sommaren med semestrar passerat. Hen tyckte till och med att det var ett sundhetstecken, att upplysa om vad som funkar bäst för en själv. Dessutom var hen av åsikten att hen är där för min skull, och det är det verkligen inte många som säger rakt ut.
Själva samtalet i sig handlade om lite allt möjligt. Vi pratade lite om min Houdini (som egentligen heter Boyo, men Houdini är hans nya smeknamn), och lite annat, och jag berättade väldigt, väldigt kortfattat om mitt liv och det jag tycker att jag vill ha ut av det här. Vi kom överens om att det inte låter helt lätt, och skrattade lite åt det.
Men faktum är – och det här är inte några nya tankar utan något jag funderat på ett tag, att jag inte alls är säker på att jag behöver det här längre. Jag gjorde det. Och det finns säkert tillfällen när jag anser att jag behöver det fortfarande, men rent generellt så börjar jag känna att jag nått väldigt långt helt på egen hand. Och kanske räcker det för att putta mig hela vägen. Eller, åtminstone så långt som jag vill komma just nu. Livet är ju en resa och inte ett mål i sig (börjar jag så sakteliga lära mig), och kanske att jag inte måste bli “färdig”, utan snarare tillåta mig att både njuta och ha roligt under tiden.
Skälet till att jag har de här funderingarna är att jag har ägnat så oerhört många år åt att på olika sätt arbeta mig runt själva kärnan i min må-dålighet – min uppväxt och konsekvenserna den gett. Jag har testat radvis med olika sätt att tänka, andliga tekniker och arbetssätt, jag har funderat och diskuterat i oräkneliga timmar om diverse livsfilosofiska perspektiv, och på vilka sätt jag kan applicera dem på mitt eget liv för att kunna leva utan att behöva doppa fingrarna i den smutsiga smeten som är min uppväxt.
Och jag tycker att jag har kommit rätt långt. Just nu befinner jag mig på ett rätt bra ställe, faktiskt. Och bättre håller det på att bli. Jag tar bättre och bättre beslut som rör mig själv, jag jobbar stenhårt på att leda mina tankar in i nya, mer hälsosamma banor som faktiskt gynnar mig, mitt mående och min funktion.
Jag har inte bestämt mig än. Långt ifrån. Men tankarna finns, och jag ska ägna lite tid åt att fundera på det. Jag har trots allt andra tekniker jag ägnar mig åt för att utvecklas, och kanske att det kommer att räcka. Kanske är det tillräckligt för att för en gångs skull faktiskt kunna lämna min uppväxt bakom mig, sådär på riktigt. Vi får se – det kommer att krävas en del funderingar för att komma fram till det.
Och i ärlighetens namn. Ekonomi har en liten del i det hela. Idag fick jag reda på att de här samtalen, oavsett om de sker på plats eller via den här appen, kostar lika mycket som ett läkarbesök. Nog för att man kommer upp i frikort snabbt som attsingen, men man ska ha pengarna att betala besöken med innan man kommer dit. Och just den här hösten har jag inte det. Jag tyckte det kändes illa nog med den kostnad jag trodde att det låg på (som det gjorde senaste omgången terapi, men det är förstås några år sedan), men det här blir snudd på löjligt.
Så trots att jag får betala rätt mycket pengar för dagens samtal, och ett flertal samtal framöver, så känns det ändå bra att det har kommit igång. Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig just nu, och jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare – det återstår att se. Jag har ungefärliga planer för hur mitt eget arbete med mig själv kommer att se ut, och det är inte alls otroligt eller osannolikt att det i slutänden kommer att täcka allt jag vill.
Men alltså, shit, hörrni. Jag måste faktiskt erkänna att jag aldrig i hela mitt liv hade kunnat föreställa mig att jag skulle känna såhär. För bara några dagar sedan hade jag ju världens terapiågren. Två inlägg bara om den saken. Och så sitter jag här och känner mig relativt nöjd som det är.
Livet har onekligen sina märkliga omvägar ibland. Det ska onekligen bli intressant att se vart det här tar vägen.
Jag tror faktiskt att jag ska ägna mig åt att skriva några inlägg om några av de aspekter i det här som jag jobbat med på senaste, på vilket sätt jag gjort det, varför, vad jag vill förändra och hur, och så vidare. För min egen del har det allt att göra med min tillfrisknad att göra, eftersom jag är helt övertygad om att min uppväxt är grunden och orsaken till i princip allt som har med min sjukdomsbild att göra.
Och jag är fast besluten om att tillfriskna i så hög grad som möjligt, och bli den absolut bästa versionen av mig själv som möjligt.
Jag tror faktiskt att jag kan lyckas.