selfie 2020

Det här är min blogg om att leva med diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Min blogg är mer dokumenterande och reflekterande än något annat.

 

Jag hoppas att du hittar något du gillar.

 

Mvh,
Sonya Malinka Persson

Translate
Arkiv

För ett eller ett och ett halvt år sedan gick min psykiatriker ner i arbetstid, och jag fick en telefontid med en supertrevlig kvinna som jag trodde skulle bli min nya fasta läkare. Så blev det inte. Jag blev kallad i somras till ett annat namn, men ville boka om av diverse skäl. Fick ytterligare en ny kallelse för ett par dagar sedan, med ytterligare ett nytt namn.

Alltså, någon jävla måtta får det faktiskt lov att vara. Jag tog mig friheten att avboka tiden utan att vilja boka om,  och skrev ett litet meddelande om att de kan skicka mig en ny tid när de har en fast läkare att erbjuda. Innan dess är jag ointresserad.

Och det är så jävla sant. Jag tror det kostar 340 spänn att besöka en psykiatriker i max 20 minuter. 340 jävla spänn. Det är en rätt stor del av den sjukersättning jag har kvar att leva på när allting är betalt, inklusive mat åt mig och djuren. Jag tänker inte betala 340 spänn för att inte få ut något av ett läkarbesök. Mellan de två fasta läkare jag haft inom psykiatrin (på 9 – 10 år) hade jag radvis med stafettläkare, och ingen jävel var särdeles intresserad av att faktiskt hjälpa till.

Så näh. Inte en enda stafettläkare för min del. Jag vägrar ställa upp på det. Jag betalar inga pengar för ett kort samtal som inte ger mig något annat än kostnader. Bara busspengarna skulle gå på 60 spänn, för här i stan är övergångstiden på en timme, och det kommer inte att räcka eftersom psyk ligger en bra bit ifrån där jag bor.

Så just för tillfället är jag inte helt nöjd. Jag tycker att det är horribelt att folk som lever med psykisk sjukdom ska behöva stå ut med stafettläkare som inte bryr sig, och som dessutom inte är kvar nästa gång man ska dit. Personligen klarar jag det, men jag tycker inte att det är kul. Det är nämligen inte till någon nytta, annat än för möjligtvis statistiken. En stafettläkare bryr sig inte om enskilda patienter och kan inte sätta upp långsiktiga mål.

Näh, fi fan så jävla värdelöst. Usch, vad sur jag blir. Fast å andra sidan; jag sparar 340 spänn, i alla fall den här gången. Det är ju tacksamt, förstås.

Så vi får väl se hur de tolkar detta, och om de överhuvudtaget ger någon respons. Jag har svårt att föreställa mig det. Jag lär ju inte vara den enda som reagerar. Åtminstone hoppas jag att jag inte är den enda. Men det vet man inte. Och även om det finns fler som reagerar som jag, så tror jag inte psyk här i stan kan göra särskilt mycket. Stafettläkarna finns ju av en anledning, liksom.

Suck.