selfie 2020

Det här är min blogg om att leva med diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Min blogg är mer dokumenterande och reflekterande än något annat.

 

Jag hoppas att du hittar något du gillar.

 

Mvh,
Sonya Malinka Persson

Translate
Arkiv

För några inlägg sedan ställde jag mig själv frågan om jag själv är en narcissist. Idag tänkte jag ta itu med det, eller kanske snarare försöka ge min uppfattning om hur man blir en narcissist. Min utgångspunkt är hur jag upplevt mamma, och mina minnen av hur jag själv betett mig som yngre. Jag tror inte att det kommer att bli särskilt kul att skriva, men det känns viktigt att göra det. För mig, alltså. Förhoppningsvis får du som läser också ut något av det.

Om vi börjar med att fundera över vad en narcissist för något. Jag har bara haft en nära (försökt ha, vill säga) relation med min mamma, som var en så kallad dold narcissist. En dold narcissist är enligt min erfarenhet en person som ser sig själv som ett konstant offer, en person som egentligen är det mest perfekta som vandrar på denna jord men som ingen ser och lyfter enligt vad personen anser sitt eget värde. Det är en person som konstant skyller allting på alla andra, som inte kan se sin egen del i situationer och konflikter som uppstår, som inte klarar av att ta ansvar för sina egna handlingar, som manipulerar sin omgivning för att få den bekräftelse personen anser att hen förtjänar – och så vidare.

På det stora hela, en extremt otrevlig person. Fast det är långt ifrån alla som ens ser eller förstår det. Många kommer förmodligen att tycka om den här personen, och kanske till och med tycka lite synd om personen utan att förstå att det är personen som ser till att omgivningen känner/tycker så.

Har man ingen erfarenhet av narcissister kan det vara svårt att förstå varför det är så fruktansvärt jobbigt att ha en relation med en sådan. Det kan också vara svårt (det är svårt, trots att jag växt upp med en) att förstå hur man blir på det här sättet. Särskilt svårt är det att förstå hur de här människorna fullständigt verkar sakna självinsikt.

Redan innan mamma dog, och under flera år efteråt funderade jag otroligt mycket över varför hon var som hon var. Det jag kom fram till var att hon måste ha växt upp utan att känna sig tillräckligt älskad, och att detta lämnade ett stort tomrum inom henne som hon fyllde genom att kräva kärlek från oss barn, hennes partners, vänner och så vidare. Sedan får man nog lägga till att hon aldrig lärde sig att relatera till sin omgivning på ett vuxet sätt. Hon växte liksom aldrig upp, utan stannade i ålder någonstans mellan tre och fjorton år.

Att inte växa upp gör en person farlig. Och då menar jag farlig, sådär på riktigt. En vuxen person med ett barns sätt att förhålla sig till sin omvärld, ett barns sätt att reagera och agera, kan bli livsfarlig. Det är precis det jag tror händer med kriminella personer, som fortsätter agera instinktivt på sina reaktioner i stället för att utvecklas och lära sig hantera saker på andra sätt.

Min mamma var mig veterligen inte kriminell, men hon lärde sig inte hur man beter sig som vuxen. Hon var verkligen som ett stort barn, vilket blir väldigt märkligt när man ska försöka vara barn till en sådan person.

Min pappa anklagade mig under i princip hela mitt liv för att vara så lik mamma. Och det var jag. Såhär i efterhand är det lätt att se att jag lärt mig att reagera och agera precis som mamma. Jag vill att du noterar att jag skrev jag lärt mig i stället för något annat. För det är precis så det är. Mamma var min enda ständigt tillgängliga kvinnliga förebild som barn, och det var henne jag lärde mig av. Inte av vad hon trodde att hon lärde mig, utan genom hur hon var som person och hur hon presenterade sina reaktioner och handlingar för mig.

Jag tror inte att man nödvändigtvis blir narcissist genom genetik. Däremot tror jag att man lär sig att vara det, som barn, tonåring och ung vuxen. Man kan säga att jag hade tur i oturen som hade en pappa som konstant ifrågasatte och anklagade mig för att vara som mamma, eftersom det åtminstone på sikt gjorde att jag kunde ifrågasätta mig själv. Man kan också säga att jag hade tur i oturen som hade en pappa som träffade en kvinna han flyttade ihop med. Den familjebilden gav mig insikt om att familjer kan fungera på andra sätt än det gjorde hemma hos mamma. Nu finns det ingenting som är perfekt, och det var det inte med pappas nya familj heller. Men det var i alla fall annorlunda och betydligt mer normalt än det mamma erbjöd.

Men jag kan säga såhär; hade jag inte haft pappa som någon slags motvikt hade jag lätt kunna utvecklas till en narcissist. Av många olika skäl gavs jag inte utrymmet att växa upp, jag heller, och det kombinerat med att ha en mamma som var ett stort barn – alltså, det blir inte bra. Offermentaliteten sätter sig djupt i ryggmärgen, liksom radvis med andra narcissistiska drag. Det är långt ifrån smickrande, men till min fördel kan jag i alla fall säga att jag har vissa saker min mamma saknade. Självinsikt är en av dem. Förmåga till utveckling och förändring är en annan. För att inte tala om viljan att bli något bättre än jag är.

Jag har än idag ett väldigt stort behov av bekräftelse. Jag funderar än idag på om jag har narcissistiska drag eller inte. Jag vill tro att jag inte har det, men – och jag antar att det här är en konsekvens av att växa upp med en narcissist, jag har svårt att avgöra vissa saker om mig själv. Är jag en egoist? Är jag ett offer? Är jag självrättfärdig? Jag tror och hoppas att jag är en vettig människa. Om min utgångspunkt är att jag är det, har det tagit åratal av blod, svett och tårar att nå dit. Det är långt ifrån en enkel uppgift, med den uppväxt jag haft.

Oavsett, är hela situationen så extremt komplex att jag blir snurrig bara av att tänka på det.