selfie 2020

Det här är min blogg om att leva med diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Min blogg är mer dokumenterande och reflekterande än något annat.

 

Jag hoppas att du hittar något du gillar.

 

Mvh,
Sonya Malinka Persson

Translate
Arkiv

Idag är det tjugo år sedan jag senast träffade min mamma. Hon låg på Hospice sina sista två veckor, och det var där jag såg henne sista gången. Hon låg okontaktbar i sin säng och lät som en kaffemaskin när hon andades. Det var inte ett dugg kul att se eller höra, och är ingenting jag längtar efter att uppleva igen. Jag har för mig att jag åkte därifrån någon gång tidigt på kvällen, och senare, mitt i natten, ringde hennes ex-man och berättade att det var färdigt. Hon var död.

Det är otroligt märkligt, när en person man haft en så taskig relation till, som man egentligen inte gillar, inte älskar, har ägnat så många år till att önska att det skulle vara annorlunda, dör. Känslorna som uppstår är i sån konflikt med varandra att det tamejfan är helt otroligt.

Dels var jag arg. Jag var arg för att hon inte varit den mamma hon borde ha varit. Den mamma jag önskade att hon varit. Jag var arg för att hon dog. Jag var arg för att hon inte dött tidigare. Jag var lättad in absurdum över att hon var borta, att hon inte längre hade något direkt inflytande (fast det tog flera år innan jag kände mig helt fri) över mig. Jag var på vissa vis ledsen över att den enda mamma jag känt, trots allt var död.

Och idag kan jag inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle ha sett ut om min mamma fortfarande levde. Det är inte en tanke jag gillar att umgås med, kan jag säga. Fi fan, vilken mardröm. Det hade varit så otroligt mycket svårare att läka, och jag tror inte jag kommit dit där jag är nu.

Såhär tjugo år senare minns jag faktiskt inte om hon faktiskt dog på Alla Hjärtans dag, eller om hon tog sig över midnatt. Jag tror att hon dog någon gång mellan midnatt och två, men jag är faktiskt inte säker. Dålig timing var det alldeles oavsett, eftersom Alla Hjärtans dag alltid kommer att förknippas med just det här.

För dig som inte har haft en relation av det här slaget förstår jag att det här låter fruktansvärt illa, men jag kan inte med ord uttrycka djupet av min tacksamhet över att min mamma är död och har varit död så länge. Lättnaden över att inte behöva tassa runt på tå omkring en vuxen människa för att inte göra eller säga fel sak vid fel tillfälle och därmed riskera att bli totalt utestängd, är fullständig. Att ständigt krävas på kärlek och lojalitet av såna absurda mått att det inte går att förklara är så uttömmande och påfrestande att det inte är möjligt att leva som en hel person.

Jag har noterat hos mig själv, och det kanske blir annorlunda sen när jag väl kommer igång med terapi, att jag har förträngt än mer av min uppväxt än tidigare. Jag minns inte riktigt hur det var, därhemma hos mamma. Det är bara en sörja i mitt minne, en sörja av känslor som jag av fullt förståeliga skäl vägrar låta komma upp till ytan. Jag vill inte ha dem, jag vill inte känna dem igen.

Det var på väldigt många sätt oerhört synd om min mamma. Det var det. Men jag är fortfarande av åsikten att om man inte klarar av att ta hand om sig själv ska man fan inte ha ungar. Och mamma borde inte ha skaffat barn. Jag hade förvisso inte funnits då, inte mina syskon heller. Men det hade å andra sidan inte heller mängden lidande hon orsakat gjort.