selfie 2020

Det här är min blogg om att leva med diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Min blogg är mer dokumenterande och reflekterande än något annat.

 

Jag hoppas att du hittar något du gillar.

 

Mvh,
Sonya Malinka Persson

Translate
Arkiv

Jag tittade igenom mina minnen på Facebook, och insåg att det just idag är sex år sedan jag började äta Litium. Jag kommer ihåg första morgonen efter – jag vaknade av att det rann kiss mellan skinkorna. Herrejävlar, vad kissnödig jag var. Det var liksom bara att rusa ur sängen och in på dass och kissa. 😀

Jag hade turen att efter ett flertal stafettläkare få en fast läkare på Affektiva. Han är lite torr, men trevlig, och han hörde vad jag sade när jag berättade hur otroligt jobbigt det var med Lamotrigin som gjorde att jag sov cirka 80% av min vakna tid. Det var också han som hjälpte mig att sluta med Venlafaxin, som påverkade mitt sockermissbruk i så extremt hög grad (och därmed också min vikt).

När jag fick min diagnos 2012 hade jag inte en aning om att det skulle ta flera år att hitta rätt medicinering. Jag visste inte heller hur ovilliga stafettläkarna är att hjälpa till med den förändringen. Det tog tre år med mediciner som inte alls fungerade för mig innan jag med hjälp av nämnde fasta läkare fick börja med Litium. Och jag är otroligt tacksam för det.

För mig är Litium den enda stämningsstabiliserande medicin som har fungerat som den ska. Visst, jag har biverkningar. Dels det där att jag är väldigt kissnödig när jag vaknar, dels fick jag börja äta Levaxin på grund av sköldkörteln som inte gillade Litiumet.

Men jag kan leva med just de biverkningarna.

Sedan kan jag fortfarande störa mig oerhört på att den svenska psykiatrin menar att medicin är det enda svaret på bipolär sjukdom. Nu har jag i och för sig börjat ifrågasätta om jag verkligen har bipolär sjukdom eller om mina symptom har att göra min uppväxt med en narcissistisk mamma. Men oavsett vad de grundar sig i, anser jag å det starkaste att en vettig samtalskontakt (med en terapeut, inte sjuksköterska) automatiskt borde ingå i vården för oss som lever med psykisk sjukdom. Åtminstone för mig personligen har mitt mående enormt mycket med min uppväxt att göra, och jag tycker att det är extremt dåligt att utgå från att medicin är någon slags mirakelkur.

Men för att återgå till Litium; jag är otroligt tacksam över att jag till slut hittade rätt medicin för mig. Sömn är så otroligt viktigt, och något jag har tillräckligt svårt med som det är – jag behöver inte extra hjälp för att strula till det ännu mer. Och Litium kombinerat med terapi är det som hjälpt mig mest i fråga om tillfrisknande.

Däremot var min föreställning att jag ätit det längre än i sex år. Men där ser man hur tidsperspektivet kan lura en ibland. 😀