Bara de senaste veckorna har det rullat på en hel del. För ett tag sen fick jag en kallelse till telefontid med min läkare. Ett helt nytt namn, vilket fick mig att fundera en hel del. Såhär i Corona-tider finns det ju anledning att undra, kan jag tycka, när ens ordinarie läkare sedan ett antal år, bara försvinner. Tursamt nog har han inte dött, utan bara gått ner i arbetstid, så en del av hans patienter har fått en ny läkare. Däribland jag.
Bara det i sig kan ju vara anledning till oro. Man vet vad man har, men inte vad man får. Min läkare har varit bra. Lite torr, måhända, men bra. Han är den första av de psykiatriker jag haft, som faktiskt lyssnat och ansträngt sig för att ordna så att det blir bra med framför allt medicinering. Med hans hjälp kunde jag fasa ut Venlafaxin helt och hållet, och jag fick efter säkert ett par år, äntligen hjälp med att gå från Lamotrigin (som gjorde att jag sov mer eller mindre dygnet runt) till Litium som är den enda stämningsstabiliserande som fungerat för mig.
Så visst fanns det anledning till oro. Jag har haft läkare som varit trevliga men totalt ointresserade av att hjälpa mig. Jag har haft ett flertal stafettläkare efter varandra. Jag har haft läkare som ansett att medicinering räcker mer än väl för en nydiagnostiserad person med trasslig bakgrund – både direkt och längre bak i tid.
Men tack och lov. Den här människan ringde upp och visade sig vara otroligt trevlig, intresserad, sympatisk och empatisk, och dessutom var hon villig att inte bara skriva ut nya recept, utan också ta upp min förfrågan om traumaterapi på en behandlingskonferens ett par dagar senare.
Och tro på fan.
Några dagar senare dök det upp en kallelse till bedömningssamtal hos psykolog om ungefär en månad.
Jag tycker att jag förtjänar traumaterapi. Att växa upp med en dold narcissist är vare sig en lek eller en dans på rosor. Ja, om man inte räknar det som att man konstant lever med känslan av att sticka sig på taggarna på rosorna, förstås. Jag känner mig själv väldigt väl, och vet att medan jag å ena sidan har gjort väldigt mycket jobb på egen hand (och med hjälp av psykoterapin jag gick i för några år sedan), så finns det mycket kvar.
Dessutom har jag en tendens (som terapeuten då påpekade vid flera tillfällen) att angripa saker på ett väldigt rationellt sätt i stället för att känna mig igenom dem. Och det är skillnad på att förstå saker intellektuellt och att förstå med hjärtat – och lära sig hantera saker med hjärtat i stället för hjärnan.
Och jag vill gärna kunna göra båda delarna.
För att inte tala om att jag vill leva i balans, må så bra som möjligt och dessutom vara den bästa versionen av mig som jag kan vara.
Så det ska bli sådär oförskämt intressant att gå på det där bedömningssamtalet och se vad psykologen säger. Jag tror att jag vet vem det är – om det är den jag tror har jag träffat hen tidigare, vid ett tillfälle.
Men det återstår att se. Just nu tänker jag mest glädjas över att ha kommit såhär långt. Det finns mycket som kommer att hitta sin plats genom det här. Det är i alla fall min förhoppning.