Jag har under största delen av mitt liv varit otroligt konflikträdd. Det finns anledningar till det, och idag tänkte jag berätta varför. Det är långt ifrån lätt att växa upp med en dold narcissist, eftersom det sätter så absurt djupa spår som är svåra att komma tillrätta med. I alla fall innan man har insikt i vad det faktiskt handlar om, och dessutom är redo att ta det till sig.
Att ha en konflikt med en narcissist innebär att ha fel. Att vara den som gjort fel, och därför är den som behöver be om ursäkt. Att ha en konflikt med en narcissist innebär att ständigt befinna sig under ett hot, även när det inte är en konflikt. Min mamma var av den sorten att om man sade eller gjorde fel sak, straffade hon en. Det kunde handla om “the silent treatment“; det vill säga – hon vände en ryggen och hela kroppshållningen visade att man sårat henne djupt och att hon inte var intresserad av att förlåta en förrän man låg på marken vid hennes fötter och bönade och bad. Hon kunde också bli besviken på en, vilket var minst lika illa.
I allra värsta fall, och det hände med jämna mellanrum, sade hon upp bekantskapen med personen i fråga. Hon gjorde det med min morbror när jag var barn, och efter det träffade jag honom vid ett tillfälle innan han dog för några år sedan. Vi träffades som hastigast på sjukhuset precis innan min mormor dog, då han kom hastande från Stockholm där han bott och jobbat i många, många år. Det var den enda gång han träffade mormor sedan mamma sade upp bekantskapen med honom. Jag är inte helt säker på skälet, men jag tror att det berodde på att han haft en åsikt om hur hon uppfostrade sina barn.
Hon sade också upp bekantskapen med mig ett par år innan hon dog. Jag anmälde henne till soc för vanvård av barn, och hon skrev ett brev jag aldrig läste. Jag visste ju att det skulle bli så, men jag orkade inte läsa brevet.
Det här är sådant en narcissist kan hålla på med. Och låt mig upplysa om att det är inte ett dugg jävla kul som barn, att konstant leva under en hotbild av det här slaget. Som barn är man beroende av sina föräldrar för känslomässig trygghet och stabilitet. Att hela tiden leva med vetskapen om att man måste ta på sig skulden för saker som går fel, även om man vet att man inte gjort något fel, för att mamma inte ska behöva känna sig sårad, utsatt och påhoppad. Det är att konstant trippa runt på tå för att inte ha sönder det extremt tunna glasgolv som befinner sig under fötterna på en. Det är att behandla en vuxen människa som om den vore ett ömtåligt ägg.
Det har tagit mig extremt många år, och dessutom den där psykoterapin jag gick i för några år sedan, att börja se att konflikter inte innebär att någon slutar gilla mig, eller vill kasta ut mig från sitt liv. Jag har varit fullständigt livrädd för konflikter och inte alls kunnat hantera att någon varit arg på mig. Varje gång har jag trott att nu är det slut, nu har jag förlorat, allting är mitt fel, och så har det satt igång en sjujävla lång spiral av negativa och destruktiva tankar och känslor om mig själv.
Det är sjukligt jävla obekvämt, kan jag säga. Det är inte ett dugg trivsamt eller utvecklande.
På senare år har jag börjat lära mig hur man kan hantera konflikter, och det känns naturligtvis mycket bättre. Jag går inte runt och är så fruktansvärt rädd hela tiden, och det är en sån otrolig lättnad att ni inte ens kan föreställa er. Att gå runt med en sådan rädsla innebär nämligen att man konstant försöker anpassa sig för att undvika konflikter. Att hela tiden anpassa sig efter andra är inte heller särskilt hälsosamt. Någonstans längs vägen tappar man nämligen bort sig själv.
Att leva med en narcissist till förälder innebär att bli nedmonterad, bit för bit. Som barn har man liksom inget skydd mot en narcissist. Trots att de behandlar en så fruktansvärt illa, älskar och avgudar man dem lik förbannat. Men de slår isär det som är ens jag tills det inte finns längre, och det tar så fruktansvärt lång tid att bygga ihop sig själv.
Tro mig, been there, done that. Not enjoying it one bit.
…
Vet ni vad? Jag har ju skrivit en bok om min uppväxt med två föräldrar som var varandras totala motsatser, och kulturkrocken som detta innebar. Men nu när insikten om vad det faktiskt handlar om, förstår jag så extremt mycket mer om mig själv, om mamma, om mina egna möjligheter att tillfriskna, att jag faktiskt funderar på att skriva om just precis det. Tillfrisknad efter en relation med en narcissist. Givetvis med fokus på relationen mellan mor/dotter, men rimligtvis borde det gå att applicera i andra fall också.
Vad tror ni om det?