Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Den här hösten har verkligen varit torr om man tänker på mitt bloggande. Jag har knappt bloggat överhuvudtaget, på någon av mina domäner. För den som undrar kan jag berätta att mitt bedömningssamtal på psyk gick bra – och jag kommer att få träffa en kurator framöver. Hur terapin kommer att se ut har jag ingen aning om, men jag hoppas att det är en vettig person som kan hjälpa mig att ta mig igenom det jag behöver.

Det jag tänkte skriva om idag, dock, handlar inte om terapi utan om hela den här grejen med att leva. Det är skillnad på att existera, att överleva och att leva. Det finns till och med nyanser i “att leva”.

Bortsett från den här skiten med Corona, tycker jag att jag kommer närmare ett faktiskt liv. Det är långt kvar innan jag är precis där jag vill vara, men jag är i alla fall på god väg.

Det som saknas är att leva med syfte. Egentligen är det engelska uttrycket bättre; live with intent.

Min egen tolkning av begreppet är nog ganska likt vad jag gissar att mångas tolkning av mindfulness är. Att leva och vara närvarande. Att leva med syfte handlar – i alla fall inte för mig, inte om att vakna varje morgon och veta precis vad dagen kommer att innehålla. Eller för den delen, att ha ett klart syfte som sträcker sig fem, tio, femton år framåt.

Att leva med syfte handlar för mig om att vara närvarande och att ge det jag gör mening. Att laga mat på ett sätt där jag är närvarande och det jag gör spelar roll. Att ha ett engagemang, även om det bara är för mig själv.

Det är inte så för mig. Jag har en tendens att leva i extremt hög grad inne i mitt huvud. När jag var yngre sade jag alltid att jag levde till 95% inne i huvudet, och 5% genom ögonen – utanför mitt huvud, alltså. Det är nog ungefär samma nu, även om jag i perioder är mer utåtriktad än instängd i skallen.

Nu menar jag inte att det här nödvändigtvis är dåligt. Däremot har jag redan gjort det och känner att det vore kul att kunna vara närvarande på det sätt jag vill. Men det kommer inte naturligt för mig, och det är väl där terapin kommer in i just det här inlägget. Jag behöver hjälp att ta reda på och reda ut om den här inställningen hos mig beror på tristess och lathet, eller om det faktiskt har att göra med min uppväxt. Personligen är jag böjd att tro på min uppväxt snarare än tristess och lathet, men that’s just me...

Ett annat sätt jag tänker använda mig av, är faktiskt yoga. Jag ska följa en 30 dagars yoga-utmaning – om du är intresserad av yoga men inte kommit dig för, följ Yoga with Adriene på Youtube. Jag älskar hennes inställning till yoga, och jag tror att det kommer att hjälpa mig en hel del, både fysiskt och psykiskt. Det kanske hjälper dig med – vem vet? 🙂

 

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet