Jag har ju berättat att jag börjat följa Dr. Ramani på Youtube – hon som ägnar hela sin kanal åt att prata om narcissism. Jag kan inte med ord beskriva hur givande det är att lyssna på henne, eftersom det bekräftar så otroligt mycket av det jag genomlevt i relationen till mina föräldrar.
Faktum är att om jag någonsin varit övertygad om något, så är det detta. Jag trodde att jag var övertygad om att jag har bipolär sjukdom (och det är jag förvisso fortfarande), men när det gäller att ha haft en relation med en narcissist, är min övertygelse så total att det nästan är löjligt.
I princip varenda klipp jag sett med Dr. Ramani är ett slag i magen. I princip varenda klipp sitter jag och nickar som en nickedocka och känner igen mig till fullo. I princip varenda klipp jag sett bekräftas min känsla av att den relation jag hade till mamma verkligen var sjukligt ohälsosam, och att inget av det var mitt fel.
Jag tror jag skrev det i ett tidigare inlägg, men jag skriver det igen; det här är första gången någon har satt ett ord på den personlighet mamma hade. Det är första gången någon ansträngt sig för att förklara frågan “varför” som ligger bakom mammas beteende. Det är första gången någon bekräftar att den relation vi hade verkligen sög värre än Jimmie Åkessons svettiga, äckliga överläpp. Att relationer av det här slaget är traumatiska av bara helvete, och att det är fruktansvärt svårt att resa sig och tillfriskna från den psykiska sörja det lämnar efter sig.
Att lyssna på Dr. Ramani ger mig också en hel del andra insikter, som inte enbart handlar om mamma. Jag tittade just på ett klipp som handlar om obeslutsamhet, självtvivel och så vidare, och förstod helt plötsligt varför pappa varit så viktig som min trygghet, varför han varit den som fått.. inte nödvändigtvis ta beslut åt mig, men bekräfta att det beslut jag vill ta har varit rätt eller fel, att de åsikter jag tror att jag har, är ok, och så vidare. Och jag skämtar inte. Jag hör ju hur det låter, men det har verkligen varit så. Jag har behövt hans bekräftelse för att ens komma i närheten av att tro att jag gör, tycker eller säger rätt saker.
Jag har ett vansinnigt stort behov av att förstå allt det här. Det är svårt att förklara för den som inte befunnit sig i en relation med en narcissist hur otroligt påfrestande det är, hur mycket man själv försvinner, och hur mycket det påverkar hela ens sätt att tänka och fungera. För mig personligen är det så att ju mer jag förstår, desto bättre kan jag lyfta och stärka mig själv. Jag tycker att jag redan har kommit en enormt lång bit på vägen, men tro mig – det är lång väg kvar att gå.
Det finns många saker i det här som är väldigt klurigt. Dels att mamma var narcissist, dels att hon också hade en stark missbrukarmentalitet, dels att hon måste ha haft någon form av autistiska drag, men också pappas roll i det hela, hur han hanterade (eller inte hanterade) det hela, hur hans och min relation såg ut med tanke på mamma, och så vidare i tamejfan all oändlighet. Det är så snårigt och trassligt att det är svårt att veta vart tusan jag ska börja, men många års grubblande har gett mig någon slags översikt i alla fall.
Och nu, med alla insikter och all bekräftelse jag får via den här YT-kanalen, rör det på sig en hel del igen. Jag säger som min yngsta syster på mammas sida; samtalen med henne över Messenger samt Dr. Ramani och hennes YT-kanal har gett mig mer än i princip allt annat jag gjort hittills för att må bättre och förstå mig själv.
Jag vet inte om jag tänker helt fel, men med tanke på hur jag tänker om min bipolaritet i förhållande till min uppväxt tycker jag inte att jag är helt fel ute som misstänker att ju mer jag lyckas reda ut och ta mig igenom gällande den, desto större möjlighet har jag att se mig själv som frisk.
Jag tror att jag kommer att skriva om allt det här en hel del framöver.