Jag har hittat en ny kanal på Youtube som jag börjat följa. Jag följer rätt många kanaler med varierande innehåll, men just den här är specifikt inriktad på relationer med en (eller fler) narcissistisk person. Med tanke på att jag är helt övertygad om att min mamma om inte annat hade rätt starka narcissistiska drag, och dessutom hade en missbrukarmentalitet, är det oerhört intressant att lära sig mer om narcissism.
Det som är extra intressant med det här är insikten om att jag faktiskt kommit ganska långt på vägen i tillfrisknande från den… jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det, men funktionsnedsättning är ett ord som comes to mind. Dr Ramani, som personen som driver den här Youtubekanalen heter, menar att en uppväxt i en familjesituation där en eller båda föräldrarna är narcissister, är extremt påfrestande och orsakar stora svårigheter längre fram i livet genom att man nekas många av de saker man behöver som barn.
Jag funderar ibland på om pappa också var narcissist, men bara det att jag funderar på det torde rimligen betyda att han inte var det. Han hade lite annat för sig i stället, som inte nödvändigtvis var så kul alla gånger, det heller. Men det är framför allt mamma som är intressant i det här fallet.
Alltså, jag är otroligt tacksam över att det är så många år sen hon dog. I år var det, tror jag, nitton år sedan hon trillade av pinn. Jag skulle precis fylla tjugofem, så nästa år är det tjugo år sedan. Mängden tid som har gått sedan dess har gett distans, och jag har läkt i rätt hög grad sedan dess. Det gör att det inte blir fullt så jobbigt att se och höra allt som sägs om hur narcissistiska relationer med en förälder fungerar, vilka roller som fördelas av denne, vad man som barn nekas i fråga om känslomässig utveckling och så vidare.
Snarare upplever jag det som bekräftande. Jag är inte ensam om det här. Det är ett fenomen. Det finns ett språk omkring det här, med termer som beskriver olika saker jag varit med om. Som jag förstår det, är det dock inte spritt, utan det är just den här personen (som är licensierad psykolog i USA) som inriktat sig på det och föreläser över hela världen om fenomenet.
Vet ni, insikten om att jag faktiskt kommit rätt långt i min egen tillfrisknad, min egen utveckling, är aningens överväldigande. Inte sådär så jag smäller av, men så jag tappar hakan en centimeter eller två. Jag hade inte riktigt förväntat mig det. Fast det är klart; med tanke på hur mycket tid och energi jag ägnat åt att grubbla och fundera över mig själv de senaste två, tre åren – det torde ju rimligen ha gett någon slags resultat.
Det finns fortfarande kvar saker att fundera och grubbla omkring. Jag anser fortfarande att jag behöver och vill ha mer samtalsterapi (ingen kbt, dock). Men ju längre jag kommer, desto mer anser jag att jag förtjänar att leva ett så gott liv som möjligt. Och det kan jag inte göra om jag inte får möjlighet och utrymme att utvecklas ännu mer. Det är en bra bit kvar innan jag känner att jag befinner mig på ungefär samma nivå som de flesta andra.
Sen törs jag inte svara på om jag någonsin kommer att kunna beteckna mig som “frisk” från min bipolära sjukdom. Symptomfri och inte i skov – ja, men är det samma sak som att vara frisk? Jag är inte rätt person att svara på det. Min terapeut som jag gick hos förut menade att jag skulle kunna bli frisk från bipolariteten, och ur ett perspektiv – ja. Ur ett annat, näh.
Men som sagt var; det är otroligt, extremt jävla intressant att höra mer om narcissism och hur det fungerar i framför allt familjesituationer. Särskilt nu, efter så många år, så att det är lättare att höra och fundera omkring det utan att må så fruktansvärt dåligt av det. Och bortsett från att det är fruktansvärt jobbigt för alla andra som också varit eller är med om det här, är det skönt att veta att det inte bara är jag. Och att upplevelserna inte är mina fantasier, utan det finns ett mönster i det här.
Och att det är möjligt att bli en bra, vettig människa ändå.