Jag har ägnat en hel del åt att fundera över min bipolaritet. Det är inte första gången – långt ifrån. Jag har under årens lopp funderat rätt mycket över varför jag utvecklade bipolär sjukdom, vad som ligger bakom den, och så vidare. Jag har hela tiden varit mer än övertygad om att min uppväxt har allt att göra med detta, plus att jag troligen har en känslighet inför psykisk ohälsa som naturligtvis påverkar, den med.
Men med tanke på att jag den senaste tiden ägnat rätt mycket tid åt att lyssna på Dr. Ramani via hennes Youtubekanal som jag berättat om, har jag kommit att omvärdera hela min sjukdomsbild en hel del, faktiskt. Jag är inte längre helt säker på att jag har bipolär sjukdom.
Det är nämligen såhär. Nu minns jag tyvärr inte exakt vart jag läste det, men på någon av de hundra biljarder sidor jag läst på som handlar om att leva i relationer med narcissister, så läste jag att symptomen för den som levt med en narcissist, och jag undrar om det inte var så specifikt som en förälder, får vissa symptom som överensstämmer i princip helt och hållet med de symptom man har om man lever med bipolär sjukdom. Och det var verkligen på pricken samma symptom.
Och det är därför jag lite stillsamt börjar ifrågasätta om jag verkligen har bipolär sjukdom, eller om jag faktiskt snarare har symptom på trauma efter att ha levt med en mamma som var en dold narcissist, troligen med ett par, tre andra diagnoser eller störningar. Jag tror till exempel att hon hade en släng av Münchhausen syndrom (om man kan ha en släng av det), jag är övertygad om att hon var missbrukare, och jag tror att hon kanske eventuellt hade någon form av autism.
Tro mig när jag säger det; att leva i en relation med en sådan person ger extremt långtgående konsekvenser i fråga om hur man mår och fungerar. Ni kan liksom inte ens föreställa er hur mycket jag aldrig lärt mig som barn. Allt sånt där som normala människor lär sig med modersmjölken är sånt jag inte har en aning om. Inte undra på att jag inte fungerat normalt under största delen av mitt liv. Inte undra på att jag varit trasig och i så extremt dåligt skick. Inte undra på att jag misslyckats med i princip allt jag företagit mig.
Nu ska det i ärlighetens namn sägas att jag är extremt ambitiös när det gäller mitt mående, hur jag fungerar och vad jag vill göra med resten av mitt liv. Jag har ägnat många – alldeles för många, år med att inte fungera, att må sämre än man borde behöva göra, att inte veta om det skulle gå att må bättre, och så vidare i all oändlighet. Men någonstans längs vägen tröttnade jag och började hoppas på och förvänta mig något annat. Eftersom jag saknar all den här kunskapen har det tagit mig extremt lång tid att faktiskt ta mig någonstans, men jag måste ändå säga att jag är alldeles otroligt mallig över hur långt jag kommit helt på egen hand. Ja, med viss hjälp av den samtalsterapi jag gick i för några år sedan, men den största delen av det arbetet har jag ändå åstadkommit själv.
Och jag tänker ta mig ännu längre. Jag står i kö för att få traumaterapi via psykiatrin, och om/när jag får det hoppas jag att det blir en vettig terapeut. Även om jag har kommit långt finns det fortfarande saker som stör och är i vägen, och som kan orsaka problem längs vägen. Sådant som normala, friska människor inte dras med, och om de av någon anledning skulle fundera i de banorna så kan de skaka av sig det. Jag kan inte det, och det behöver jag hjälp med. Jag ska skriva ett inlägg som bara handlar om det, så småningom.
Men som sagt var; jag är inte alls säker på att jag faktiskt har bipolär sjukdom. Jag är inte säker på att jag någonsin har haft det. Faktum är att jag vid tillfälle ska ta upp det med min psykiatriker och se vad han har att säga om det. Han är väldigt vettig, min läkare, men jag är faktiskt inte alls säker på att han kommer att hålla med. Men det återstår att se, och jag tänker stå på mig. Inte för att jag har något emot att ha bipolär sjukdom – jag har ju varit lika övertygad om att jag har det under drygt åtta år, som jag nu är över att jag inte har det.