Insamling

Försäkringskassan har dragit ned mitt bostadstillägg med cirka 3 500 kronor i månaden fram till nästa höst. (läs mer här)

 

Stötta mig gärna genom min insamling (Paypal).

 

Tack!



Jag är tack och lov rätt bra på just det, faktiskt. Att veta vilka känslor som hör till vilken del av mig. Jag vet precis hur mina bipolära känslor och den problematiken känns,  och vad jag får för eventuella nedsättningar av det. Jag vet precis lika väl hur min pms känns, och hur den påverkar mig. För mig är det rätt lätt att sortera mellan mina olika upplevelser.

Som till exempel det som pågår nu, med hundarna här hemma. Den här veckan har varit ett rent helvete för min stabilitet och min stresstolerans som är mer eller mindre icke existerande. Jag hade inte riktigt insett hur illa tilltrasad den var, faktiskt. Jag vet ju att den var det för tio år sen – men såsom jag lever utsätts den sällan för så extrema adrenalinpåslag som den gjort den här veckan, och jag är totalt utmattad.

Dock så har den här nuvarande utmattningen väldigt lite med min bipolaritet att göra, och desto mer med mina hormoner. Jag äter ju de här hormonerna för klimakteriet, som förvisso gör att jag inte har mens, men under halva kartan mår jag rätt crappigt. Jag blir väldigt blödig, lättstressad, mindre stabil än jag numer är van vid, och allt detta kopplar jag till alla år med pms jag gått igenom (pmsd, i mitt fall).

Så trots att jag idag stoppat i mig hela två stesolid för att ta toppen av den stress som legat på yttersta gränsen till ångest (och jag har väldigt, väldigt sällan just ångest, numer), är jag medveten om att så fort jag går över till nästa halva på min karta hormoner, kommer jag att må bättre och vara mer stabil.

Hur jag ser skillnad på de olika känslouttrycken?

När det handlar om det jag upplever just nu; stress orsakad av sådant jag inte kunnat påverka – händelser, helt enkelt, vet jag att ingenting var mitt fel. Mina tankar fokuserar inte på mina egna fel och brister, utan det är mer än väldigt stark känsla av stress som, om den pushas väldigt långt, övergår till vad jag upplever som en nästan-ångest.

Hade det här grundat sig i min bipolära sjukdom hade jag troligen varit mer deprimerad, haft destruktiva tankar om mig själv, mitt värde, mitt liv och så vidare. Depressionen hade kunnat grunda sig i väldigt olika saker, den med – och jag ska faktiskt ägna ett inlägg åt det när jag kommer ihåg.

Just den här veckan har all min stress, oro och nästan-ångest handlat om hundar. Eftersom jag känner mig själv och känner igen mina reaktioner är det lätt för mig att inse att det egentligen har väldigt lite med hundarna att göra. Själva reaktionen utlöstes av en hund – ja, det är sant. Men resterande reaktion från min sida har mer med mina hormoner att göra, än med att det skulle vara något fel på hundarna jag har här hemma just nu.

Och det är tacksamt att ha den insikten. Det är också skönt att veta att i övermorgon börjar jag på “rätt” sida av min karta hormoner, vilket innebär att den här fullständigt vidriga upplevelsen kommer att ge med sig snart.

Sedan är jag oerhört tacksam över att jag har stesolid hemma. Idag har jag varit helt slut, och min nästan-ångest höll på att tippa över till faktisk, riktig ångest, och jag står helt enkelt inte ut. Inte när jag har tre hundar här som behöver att jag är så stabil som möjligt. Två stesolid med ett par timmars mellanrum har iaf tagit av den vassaste toppen, så nu känns det bättre.

Inte skitbra, men bättre. I nuläget tar jag det jag får, som är bättre än det var alldeles nyss.

Och som sagt var; om ett par, tre dagar kommer det att kännas bättre enbart på grund av rätt halva av kartan med hormoner.

 

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet