Jag har haft radvis med olika depressioner i mina dagar. Som tonåring såg mina depressioner helt annorlunda ut mot vad de gör idag. Då handlade det väldigt mycket om en mörk, tryckande ångest, och det som låg bakom var väldigt borttryckt. Min medvetenhet då var inte så stor, även om det blev bättre när jag var runt tjugo eller så.
(kopierad my style eftersom jag inte vill använda andras grafik hur som helst)
Numer har jag rätt god insikt i vad mina depressioner består av, varifrån de kommer, vad de grundar sig i, och så vidare. Och tro mig; det kan vara oerhört varierande, orsakerna som ligger bakom. En hel del grundar sig ju i exempelvis min barndom och mina tidiga relationer. Även om detta är den allra största grundorsaken, så finns det faktiskt andra saker som kan trigga igång depressioner – vad än en (min tidigare) psykoterapeut har att säga om den saken.
Psykoterapeuten jag gick hos för ett par år sedan, han var riktigt bra. Men en sak var vi oense om, och det var det här med att materiella ting faktiskt påverkar hur man mår.
Med det menar inte jag att en ekonomiskt oberoende livsstil nödvändigtvis gör en lycklig, men det underlättar den grundläggande tryggheten. Har man inte den allra mest grundläggande tryggheten är det svårt att gå runt och känna sig lycklig. Särskilt med tanke på hur samhället är uppbyggt.
Allt kostar pengar.
…
Jag gissar att de flesta i alla fall känner igen Maslows behovstrappa? Jag minns att vi läste om den i skolan, och på den tiden var jag inte särskilt intresserad. Eller jag kanske ska säga; jag hade inte så jättestor förståelse för det, eftersom jag var ung och inte på allvar förstod innebörden i begrepp som trygghet, bekräftelse, gemenskap och så vidare.
Idag har jag betydligt bättre koll på uttrycken, och dessutom mina egna behov av dem. Det var faktiskt min boendestödjare som tog upp just Maslows behovstrappa, när vi diskuterade det här med vad som kan orsaka en depression och varför det inte enbart måste handla om ens barndom, psykiska traumatiska upplevelser eller liknande. Det är därför jag tar upp detta i det här inlägget.
Det jag vill få fram i det här inlägget är att man kan vara hur hel och fungerande som helst när det handlar om känslor, men har man den där känsligheten som alla vi som lever med psykisk sjukdom har, är vi väldigt beroende av yttre omständigheter för att kunna hålla våra inre omständigheter i balans. I alla fall har jag det – jag är oerhört beroende av att mitt liv fungerar åtminstone någotsånär, för att jag ska ha som störst förutsättningar för att må bra.
Personligen anser jag att det är snudd på naivt att tro att depressioner och svårigheter att hantera dem enbart grundar sig i barndom eller möjligen ens gener. Det är nog det enda jag på riktigt störde mig på och kände mig överkörd av, i min psykoterapi. För mig är det så uppenbart att ekonomi, boendesituation, livssituation rent generellt, relationer och så vidare, kan orsaka rejäla depressioner om de inte fungerar tillfredsställande.
Faktum är att jag tror att jag ska ge mig in i någon slags djupdykning i den här behovstrappan och undersöka lite hur det ser ut för mig, ur mitt perspektiv. Jag tror inte att jag kommer att känna mig särdeles nöjd, men då finns det ju i alla fall en utgångspunkt att börja jobba utifrån. Jag tror också, i alla fall över tid, att jag ska börja fundera mer på det här med anknytningsteori. Jag har inte tittat på det särskilt djupt, men tror att det kan vara intressant för mig.
Det är alltid väldigt spännande att titta på sig själv ur diverse olika perspektiv. Mitt mål är ju att bli så hel jag bara kan, att bli en så bra version av mig själv som möjligt, och även om jag är i betydligt bättre skick än jag någonsin varit är det långt kvar innan jag ärligt kan säga att jag nått mitt mål.
Jag är ju tillräckligt korkad för att sätta rätt höga mål (framför allt med tanke på min point of origin), så vi får väl se vart jag landar. 😀
Wish me luck.