Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Just nu har jag extra låg stresstolerans. Jag befinner mig mitt i veckorna innan jag hämtar min hundvalp, och de här veckorna är proppfulla med andras hundar. Jag har en hund här på hel inackordering ända tills dagen innan jag åker, plus ett par några dagar i veckan, plus en till helinackordering i flera dagar nästa vecka.

Tre av dessa hundar har väldigt liknande energi. De är lugna och sansade och fungerar bra ihop, men den fjärde hunden har sitt alldeles egna sätt att vara på, vilket kombinerat med de övriga blir fyllt med stress för mig. Den hunden är full av överraskningar på ett för mig lite mindre bra sätt – det är ingen dålig hund, men han har en del grejer för sig som stressar mig, och det blir väldigt påfrestande i längden.

Jag trivs inte med att känna mig stressad på det här sättet. Just nu är jag i och för sig osäker på om den här känslan är helt sann, därför att jag befinner mig mitt i den delen av hormonkartan (klimakteriet!) där jag har väldigt pms-liknande symptom. Men det gör ju inte att det känns mindre stressigt, bara att jag inte vet om känslan är sann eller ej.

För mig som gärna vill tänka om mig själv att jag inte är sjuk, är det här en rätt intressant insikt. Jag märker att jag är sjukpensionär av en anledning. Jag blir lätt stressad av yttre omständigheter, och det blir inte bra för mig.

På sätt och vis är det bra på ett annat sätt, eftersom det ger mig utrymme att öva på att sätta gränser och se till att det blir bra för mig själv. Det har jag gjort också – efter de dagar som är inskrivna i min kalender har jag satt stopp för att ta emot den här hunden. Jag har inte bara mig själv att tänka på, utan jag måste också tänka på min katt Molly, de andra hundar som är här till och från, men framför allt min valp.

Sen gillar jag inte att det är såhär. Jag känner mig inte alls bekväm med att jag reagerar såhär på en enda hund. Jag har vetat ända från början att han har sina små egenheter, men har haft bra kommunikation med hans matte och hon har gjort enorma framsteg med honom, så jag hyste någonstans en förhoppning om att det skulle kunna fungera på sikt. Men jag känner ju att jag inte orkar, så det är bara att gilla läget och acceptera att jag inte är så häftig som jag gärna vill tro.

Fördelen med det här, alldeles oavsett om känslan är sann eller inte, är att det blir tydligare för mig hur jag ska forma mitt liv. Vad jag ska söka efter och vad jag ska grabba tag i. Balans i så hög grad som möjligt, särskilt när det gäller hundar. Mitt mål när det gäller hundar är att jag ska kunna erbjuda så stor balans och stabilitet som möjligt, men uppenbarligen behöver jag ha hundar som inte är nerviga och stressade omkring mig för att det ska fungera.

Good to know.

Det jag gläder mig åt just nu, utöver att det bara är ett par veckor tills jag hämtar hem min valp (Boyo) är att jag snart går in i den andra halvan av min karta klimakteriehormoner. Jag är alltid mer stabil på den halvan, och det känns skönt att se fram emot.

Men det är tradigt som fan att ha en tolerans mot stress som fungerar på det här viset. 🙁

 

Arkiv
Translate