Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har skrivit särdeles om det här med kärlek. Alls, faktiskt. Det är ju märkligt, med tanke på att den här bloggen har existerat i snart åtta år. Herregud, åtta år, och inte ett ord (som jag minns) om kärlek och kärleksrelationer.
Jag har varit singel i fler år än jag har lust att tänka på. Genom årens lopp har det känts rätt trist, till och från. Men å andra sidan; jag har varit i så dåligt skick att jag inte riktigt varit förmögen att ha en vettig, hälsosam relation. Plus att jag, trots att jag verkligen velat ha och behövt stödet av en partner, inte nödvändigtvis tycker att det är ok att lägga mitt psykiska lidande och sjukdom – särskilt när jag var odiagnostiserad och obehandlad, på någon annan. Ungefär på samma sätt och av samma skäl jag aktivt valt att inte skaffa barn.
Det innebär dock inte att jag inte velat ha en relation.
Men faktum är att ju äldre jag blir och ju mer stabil och trygg jag blir i och med mig själv, desto mer ointresserad av en relation blir jag. Det är en ytterst märklig känsla, men let’s face it. Vad kan en karl ge mig, som jag inte kan ge mig själv?
Det enda jag kan komma att tänka på, är praktisk händighet. Jag är fruktansvärt ohändig och oteknisk, så den enda fördelen med att ha en karl är att han skulle kunna göra sånt som jag är urkass på. Skruva upp grejer. Fixa bilen (som är avställd och ska skrotas). Släpa kassar från affären.
Men sen, då? Sex? Jag behöver inte en karl för att skaffa mig en orgasm. Utan karl slipper jag svett och blöta fläckar i sängen efteråt. Faktum är att jag känner mig aningens äcklad av tanken på sex.
Det skulle möjligen vara närheten, men jag får närhet av mina djur (där antalet förvisso reduceras rätt kraftigt det här året). Jag är inte så superförtjust i det här att vara fysiskt nära människor, numer. Det längsta jag sådär till vardags kan sträcka mig till är att kramas.
När jag var barn, tonåring och ung vuxen, var jag övertygad om att jag var tråkig. Jag hade svårt att föreställa mig att någon skulle tycka att jag är intressant. Nu, vid 43 års ålder, är jag av åsikten att jag är en väldigt intressant person, vilket är oerhört trivsamt som omväxling.
Skulle jag kunna tänka mig att ge mig in i en relation?
Tja. Kanske. Det förutsätter att det känns bra. Det förutsätter att jag är attraherad av personen i fråga. Och i ärlighetens namn; jag är svår att imponera på. Det finns saker jag går igång på, men en enda sak räcker inte för att jag ska ha lust att engagera mig. Plus att jag numer är extremt dålig på att läsa signaler, om någon skulle råka vara intresserad.
För mig känns det som alldeles för mycket jobb, det här med att träffa någon. Det är så många saker som ska klaffa. Livsfilosofi. Kärleken till djur. Förståelsen för psykisk ohälsa. En del intressen som bör vara gemensamma.
Och en till let’s face it; det är uppenbarligen inte tillräckligt viktigt för att jag ska vilja engagera mig och göra något åt det. Jag är rätt introvert och inte överdrivet förtjust i folk. Jag är hellre hemma och älskar mina djur än ger mig ut på krogen, puben, eller något annat.
Jag tror faktiskt att jag ska fundera lite på det här. Inte för att jag helt plötsligt tänker att jag måste ha en partner, men för att jag gillar att förstå mig själv.
Den fråga som just precis nu känns mest intressant är; varför? Varför skulle jag vilja ha en partner? På vilket sätt skulle det gagna mig?
Sannolikheten att jag återkommer i den här frågan är åtminstone hyfsat stor. 🙂