Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Det har varit sparsamt med inlägg ett tag. Jag har inte känt att jag haft mycket att säga, och det pågår en absurd mängd tankearbete om radvis med olika saker. Jag har helt enkelt behövt min energi till att tänka, vilket inte alltid är så jävla underhållande. Framför allt inte när det inte händer ett skit, samtidigt som allt händer på en gång. Komplex situation, liksom.

En sak som pågått ett tag är att min äldsta katt, Zoe, är – gammal. Det är snart dags för henne att gå, och det är inte ett dugg kul. Särskilt inte med tanke på att jag förlorade min hund för ett halvår sedan. Tanken på att det blir bara jag och Molly, den yngsta katten (som är sju!) är faktiskt skrämmande. Jag är inte van vid att vi är så få här hemma.

En annan sak som pågår är ju det här med ekonomin. Nu har det gått några månader med mitt sänkta bostadstillägg, och det är riktigt jävla tufft. Särskilt när det händer saker som kostar. Frågan om pengar påverkar mig oerhört, och det börjar bli otroligt påfrestande. Tanken på att det är lång tid kvar känns inte särskilt upplyftande, om man säger så. Nog för att jag har överklagat till Förvaltningsrätten, men det är ingen garanti för att jag får rätt.

Min ansökan om god man – jag har inte hört något annat än att jag fick hem papper för godkännande för några veckor sedan. Det kommer inte att bli den person jag krävt att få under ett par års tid, men det är en person anställd i samma företag (Optio AB). Jag har inte träffat den här personen ännu, men jag hoppas att det dels blir av snart så att jag faktiskt kan komma igång med det här, och så hoppas jag att personen är vettig och trevlig och att vi kommer överens.

Annat som också händer är att min dygnsrytm håller på att förändras. Det beror mest på att jag är behjälplig som hundvakt åt ett par hundar när deras människor är på jobbet, och de envisas med att börja jobba så in i helvete tidigt. Det är extremt ovant, och jag blir rätt trött av det. På helgerna återgår jag dock till mina vanliga rutiner, vilket gör särskilt måndag morgon väldigt spännande.

Fast jag tror att det är just ekonomin kombinerat med att förlora både Ella (hunden) och snart Zoe inom loppet av väldigt kort tid, som gör mig mest illa. Ekonomin är verkligen skitjobbig, men det här med min familj… Det är för stora förändringar på alldeles för kort tid. Att förlora Ella var och är mer än jag har lust att hantera. Att behöva se Zoe lämna mig också under samma år (ja, det blir innan årsskiftet) är extremt tungt. Jag vet inte alls hur jag kommer att reagera eller hantera det.

Jag försöker tänka att för var dörr som stängs (förlusten av mina djur) öppnas en annan. Och så är det ju. Men det innebär inte att det är kul att stänga en eller flera dörrar.

Det enda jag kan hålla tummarna för precis just nu, är nog att jag får besked om det här med god man, helst innan jul. Så får jag ta resten som det kommer.

 

Arkiv
Translate