Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Det var länge sen jag skrev ett inlägg om rent praktiska konsekvenser av min bipolära sjukdom. Jag menar inte som mitt förra inlägg om bostadstillägget, utan snarare om hur jag prioriterar olika saker i mitt liv, och hur det påverkas av lite olika saker. Det här inlägget ska handla om en sådan sak – nämligen energi versus vad jag vill lägga den på.

Att leva med bipolär sjukdom innebär ju inte bara att man påverkas i sitt mående, utan psykisk ohälsa/sjukdom överlag ger ju konsekvenser utanför måendet också. I alla fall för mig. En sak som påverkas är mängden energi jag har tillgänglig, och vad jag väljer att göra med den.

För mig har det blivit så att jag prioriterar min tankevärld och personliga utveckling framför allt annat. Det innebär att jag prioriterar bort sådant som att skrubba köksluckor, golvlister och liknande. Helt och hållet väljer jag bort det, faktiskt. För mig är det oviktigt, även om jag ibland kan tycka att det vore trevligt att ha rena köksluckor och så vidare.

Däremot dammsuger jag och torkar golv. Det måste man, när man har djur. I många år har jag ju haft två katter och minst en hund hemma, vilket innebär rätt stora mängder päls. I alla fall under pälssläppen. Men i ärlighetens namn; jag kunde vara bättre på att dammsuga oftare också, faktiskt.

När jag mådde som allra, allra sämst, hade jag inga andra prioriteringar än att överleva. Att klara av att ta nästa andetag, ta mig igenom de närmaste sekundrarna utan att dö, och att ta mig till nästa gång jag kunde sova och slippa tänka och känna för en stund. Under den perioden brydde jag mig inte om någonting. Högen med räkningar på hallgolvet växte. Mina kläder slets ut, och jag sydde nytt av de billigaste tyger jag kunde hitta som jag inte dog av att ha på mig. Jag hade ett par skor, de billigaste jag kunde hitta, åt gången, som jag använde tills de föll av fötterna. Jag orkade inte ta tag i röran i mitt hem, vilken var – fruktansvärd.

Om man bortser från min ekonomi just nu (Försäkringskassan) så är jag mer stabil än jag någonsin varit. Det gör att jag exempelvis prioriterar hur jag ser ut. Jag klär mig på ett sätt jag trivs med. Jag sminkar mig regelbundet. Jag har skor som funkar för mina (knäppa) fötter, och som jag dessutom tycker är snygga. Det är inte samma röra hemma, även om jag har rätt mycket grejer. Jag tror inte att någon skulle säga att jag har överdrivet rörigt, även om det också kunde vara bättre (beroende på vad man ställer för krav på sitt hem).

För mig är det inte särskilt viktigt att ha ett kliniskt rent hem. Jag bor ju här. Mina djur bor också här. Det måste få märkas att vi lever här, dygnet runt.

Sen kunde jag väl önska att jag orkade lägga lite mer tid och energi på just städning. För även om jag tycker att det måste få märkas att vi bor här, så är det också väldigt trevligt att ha rena köksluckor, att dörr- och golvlister inte har tumavtryck och märken efter små tassar och tungor som slickat, och så vidare. Jamen, ni vet ju själva hur det kan se ut. Så, visst. Jag önskar att jag vore mer engagerad i det.

Men jag tänker inte skämmas över att jag inte är det.

För mig är det viktigaste av allt att ge mig själv tid och utrymme att hamna rätt i och med mig själv. Ibland krävs det långa perioder av arbete med sig själv för att det man har utanför sin person  ska börja spela roll igen. Jag är fortfarande i det stadiet, och jag vet inte hur mycket längre tid det kommer att ta innan jag börjar känna att det är viktigt att ha det sådär superstädat hemma.

Och det är ok. För mig.

 

Arkiv
Translate