Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag har inte varit glad på rätt länge. Flera månader, faktiskt. Jag har nog inte varit glad på riktigt, sen ett bra tag innan jag förlorade Ella. Jag visste att det med stor sannolikhet skulle bli såhär, och så blev det också. Det enda jag är tacksam för är att jag i alla fall tar mig upp ur sängen.

Jag saknar min hund så jag tro jag smäller av. Detta trots att jag omedvetet gör mitt allra, allra bästa för att precis som jag brukar, förflytta allt som har med igår att göra, till någonstans långt och djupt ner i mitt undermedvetande. Sådär så att jag inte ska behöva tänka på det alltför mycket, eller för den delen, känna alltför mycket av det.

Men jag saknar Ella. Jag saknar min mupphund. Min galna, skitlyckliga, högenergiska och högintensiva knäppjycke. Min vackra, jättemammiga skitlisa. Jag saknar att behöva gå ut flera gånger om dagen. Jag saknar att behöva säga åt henne att inte vara för intensiv mot katterna. Jag saknar till och med hur äcklig hon var när hon åt kattbajs eller kattspyor som snacks.

Men mest av allt saknar jag relationen med min hund. Jag är hundvakt lite till och från åt några hundar, men det är inte samma sak. Det kan aldrig bli samma sak, för de är inte mina hundar. Jag kan gilla dem och vice versa, men de har sin relation med andra människor.

Och därför är jag inte glad.

Det finns givetvis fler skäl. Jag är ledsen också för att jag inte har min pappa. Jag är ledsen och allmänt förtvivlad över att jag inte får den god man jag vill ha, när de enda skäl som finns för ÖFN/Tingsrätten att inte utse henne, är helt irrelevanta. Jag är väldigt besviken på min egen förmåga, eller kanske snarare frånvaron av förmåga, att göra större förändringar i mitt liv inom rimlig tid. Och fler skäl därtill, som tar för lång tid att rada upp.

Men just nu är jag allra, allra mest ledsen för att jag inte har min Ella. Jag kommer ju aldrig att kunna ha henne mer, eftersom hon är död. Alltså blir det desto mer viktigt för mig att ha en annan hund.

En ny min hund.

Det här är anledningen till varför jag lägger undan varenda spänn som inte är uppbunden på det allra mest basic. Alla pengar som inte går till hyra, el, övriga räkningar (som är rätt få, faktiskt) plus mat till mig och katterna, samt min tobak, går till mitt sparkonto för hundköp. Bortsett från den här månadens utgifter (som är nödvändiga, men stora), går det rätt bra.

Det som känns jobbigt är att “min” ras har en enda uppfödare i hela Sverige, och att de ska para en av sina tikar någon gång under höst/vintern. Jag vet inte när, vilket innebär att jag inte vet hur länge jag kommer att få vänta. Det innebär också att jag inte med säkerhet vet om jag kommer att ha tillräckligt mycket pengar.

Så samtidigt som jag ser fram emot en ny hund, är det också en hel del stress relaterat till det. Inte till själva hunden och hundhavandet i sig, utan till köpet av den.

Så allt sammanlagt är det inte jättekonstigt att jag inte är så glad just nu. Men det är oerhört påfrestande när absolut ingenting känns roligt. Jag har otroligt svårt att ta mig för något, eftersom det – inte känns roligt eller givande, eller som att det är någon mening med det överhuvudtaget.

 

Arkiv
Translate