Jag har börjat följa några nya kanaler på Youtube. Bland annat en brittisk kvinna som lever med multipla personligheter efter barndomstrauma. Det är otroligt intressant att se hennes klipp där hon skiftar personlighet framför kameran. Hon är den första som jag på rak arm kan minnas har använt begreppet dissociation. Jag blev nyfiken och googlade.
Ett av skälen till att jag är väldigt nyfiken på det här begreppet är att jag själv i hela mitt liv har upplevt olika varianter av att kropp och själ inte är ihopkopplade. Jag vet att jag har skrivit om det i relation till pms, men jag går allt som oftast omkring och är väldigt frånvarande. Jag ska försöka förklara lite mer om vad och hur jag menar.
När jag var yngre sade jag alltid att jag lever ungefär 95% av mitt liv inuti huvudet. Övriga 5% lever jag ut genom mina ögon. Jag är således ur ett perspektiv väldigt introvert – eller i alla fall inåtvänd. Det som händer på insidan är viktigare för mig än det som händer på utsidan, men det gör att jag inte har en direkt koppling till min kropp. Det här beskriver egentligen inte alls hur det faktiskt känns, men jag har svårt att hitta ett bra sätt att uttrycka det på.
Något väldigt märkligt som hände mig under en period i övre tonåren var att jag inte kände igen folk jag kände. Jag kunde titta på dem, och jag visste ju att jag kände dem, men ansiktsdragen var helt okända för mig. Det här kunde pågå under några minuter; ni vet, “en stund” åt gången. Otroligt märkligt och faktiskt rätt obehagligt. Dock är jag inte säker på att det har någon koppling till det här dissociation-fenomenet.
Det jag kan säga för att i alla fall försöka förklara det här, är att ibland när jag ser mig i badrumsspegeln är det som att titta ut genom ett fönster. Jag ser mig själv, men har svårt att relatera till att det är jag. Nog för att jag haft problem med min känsla av JAG, men det här är något annat – tror jag.
Jag är i väldigt hög grad medveten om varför det är såhär. Det känns konstigt att tänka på, men min relation till mamma var verkligen inte bra. När jag träffade mamma tvingade jag mig att glömma större delen av vad vi gjort och pratat om i samma sekund jag gick därifrån. Under tiden vi var tillsammans var det som en tjock hinna av fetvadd låg över mina tankar och känslor. Det låter ju helskumt, och det gör ju att det är väldigt lätt att tro att min barndom var fruktansvärd. Och kanske är det just precis det – jag försöker så långt det är möjligt att undvika att tänka på det och känna omkring det, så jag skyddar mig genom att koppla isär kropp och själ.
Samtidigt som jag tycker att det är väldigt obehagligt att fundera på och ibland undrar om jag bara hittar på, så vet jag att mina syskon på mammas sida också lever med djupa konsekvenser efter hennes föräldraskap, så jag är inte ensam. Rimligen torde det ligga någon slags sanning och poäng i min upplevelse av relationen till mamma.
I ärlighetens namn; graden dissociation jag upplever är i jämförelse med brittiska kvinnan absolut ingenting. Dock är det något jag har upplevt mer eller mindre hela mitt liv, och faktum är att jag tog kontakt med psyk idag via mail för att försöka få en telefontid med min läkare om det här. Jag upplever att det är någonting som effektivt hindrar mig att känna, och är det något jag upplever gör livet värt att leva, så är det just precis det.
Så om det går att göra något åt det, vill jag hemskt gärna göra det.