Jag ansökte ju igen om god man, interimistiskt, bara för några veckor sedan. Jag fick avslag på det, eftersom Tingsrätten anser att jag inte beskrivit varför det är fara för liv och lem om jag inte får god man ögonaböj. Som om inte två års kamp vore nog, liksom.
Så för någon dag sedan skrev jag ihop ett argt debattinlägg som jag skickade till ett par personer för kommentarer. De tyckte den var bra, men att det behövdes en lösning. Medan jag funderade på det, skrev jag ett annat blogginlägg (på min nygamla blogg). När jag var färdig med det fick jag för mig att jag skulle börja kontakta media på ett annat sätt än genom debattartiklar. Jag har gjort det, i början av den här kampen, men då fick jag ingen respons.
Så – under ett par timmar eller så, nu, har jag kontaktat SvD, DN och Kalla fakta på TV4. Jag har också mailat Nyamko Sabuni, Jan Björklund, Annie Lööf och Anders W Jonsson (Centerpartiets sjukvårdspolitiske talesperson), samt Stefan Löfvén. Jag kan tänka mig att maila fler partiledare, men jag tänkte invänta eventuell respons först.
Jag tänker dra ned himmel och jord över det här. Jag vägrar anpassa mig till bilden av mig som en sjuk person som bör förpassas till min kammare och inte ges möjlighet att förändra och förbättra mitt liv. Jag fullkomligen vägrar.
Det finns många skäl till det. Det främsta är naturligtvis att jag som liberal inte är ok med att någon annan tar sig friheter över mitt liv. Det finns inte en enda människa som har rätt att bestämma hur jag ska leva mitt liv, förutom jag själv. Att Överförmyndarnämnden, och i förlängning även Tingsrätten tar sig den friheten är skamligt.
Snacka om att socialismen lämnar ett oerhört fult arv efter sig, i den här överförmyndarrollen som myndigheter (och för den delen, individer) tar sig rätten att ta på sig.