En av mina bästa vänner har läst min bok. Av någon anledning har vi inte haft möjlighet att prata om den förrän idag. Till min förvåning har vi lite olika syn på bokens innehåll. Hon saknar detaljer, medan jag tycker att den är full av minnesbilder och upplevelser. Men å andra sidan är jag också fullt medveten om att är det någonting här i världen som är subtilt och svårt att sätta ord på, så är det känslomässig misshandel.
Redan när jag började försöka hitta ett språk till den här boken, ett sätt att uttrycka mig på, märkte jag hur otroligt svårt det var att hitta ett sätt att berätta om min mammas sätt att vara. Hur beskriver man i ord det som inte sägs rätt ut? Allt som är outtalat, det som ligger under ytan och mullrar men aldrig kommer fram.
Jag är inte alls säker på att jag tror att mamma var medveten om vad hon höll på med. Jag tror inte att hon förstod vilken skada hon orsakade sina barn. Hon var väldigt nöjd med sin examen i pedagogik och trodde nog att hon var oerhört effektiv i sin mammaroll.
Vis av erfarenhet som hennes barn kan jag säga att det var hon inte. Hon var fullständigt jävla värdelös som mamma. Men jag tror inte heller att jag någonsin har haft lätt att förklara för någon som inte själv känt mamma, hur svårt det var att relatera till henne. Att leva i en relation med henne.
Det går liksom inte.
Varför? Därför att hon inte gjorde något särskilt. Ingenting direkt utöver det vanliga. Men det var alltid ett hot under ytan. Hotet om att hon kunde sluta älska en precis när som helst. Jag är exempelvis oerhört konflikträdd än idag, eftersom min övertygelse är att den jag är i konflikt med kommer att vända mig ryggen och aldrig komma igen.
Vem jag lärt mig det av? Mamma. Men jag kan inte säga att det var den eller den konflikten som gjort att det blivit så. Jag vet bara att det är så, på grund av åratals tassande på tå för att inte göra eller säga fel. Att varje gång jag råkat göra eller säga fel, har jag fått leva med mammas extrema långsinthet, hur hon tagit avstånd och tydligt visat att jag inte är önskvärd.
Kombinerat med pappas totala avsaknad av förståelse hur det här påverkar ett barn (mig), blir det en jättemärklig konflikt i skallen. Balansgången blir i det närmaste totalt omöjlig att hantera. Där man å ena sidan lever med en konstant känslomässig utpressning och misshandel, och å andra sidan har en pappa som överkompenserar åt andra hållet med så höga förväntningar att man inte ens är i närheten av att klara av möta dem.
Så medan jag å ena sidan kan förstå nyfikenheten på exakt när, vart, hur och varför saker hände, så är det ingenting jag kan ge svar på. Mina minnesbilder är väldigt suddiga, och jag minns förmodligen inte ens en fjärdedel av min barndom.
Med min bok har jag försökt ge en bild av hur upplevelsen av att leva med mina föräldrar var, snarare än att skriva en berättelse från punkt A till punkt B.
Jag har funderat på om jag behöver skriva till något litet stycke om just hur svårt det är att beskriva själva händelseförloppet, men jag tror att jag tänker landa i att boken är bra som den är. Känner man igen sig är det bra – ja, förutom att man känner igen sig, förstås. Gör man det inte; well. Vad ska jag säga om det? Alla kan inte gilla allt – så är det ju. Kan man ta till sig upplevelsen av boken utan att förstå den – fantastiskt.
Det känns bra att ha landat i det här. Boken är som den är. Jag kan bara hoppas att så många som möjligt tar den till sig. Att så få som möjligt känner igen sig i den.
Nu har ni lite bättre koll på boken. 🙂 Det är inte en vanlig berättelse. Det är inte en berättelse från den dag jag föddes upp tills skrivande stund. Det är en bok om upplevelsen av att växa upp som jag. Med mina föräldrar.