Som alla vet lever jag på sjukersättning, vilket inte gynnar införskaffandet av bra utrustning till det man sysselsätter sig med om dagarna. Jag har sedan några år tillbaka ett par datorer jag tog hem när min morbror dog, av vilka jag använder den ena. Min morbror var en samlare och hade mängder med digitalt skräp som bara låg på hög och samlade damm. Oanvänt.
Som den här datorn. Den hade nog stått i ett antal år, för i förrgår när en bekant var här och lämpade av en (för mig) ny (begagnad, vill säga) dator insåg jag att den av datorerna som stått oanvänd sedan jag tog hem dem från min morbror är från – 2006!!! Jamen ni hör ju själva – förmodligen mer eller mindre oanvändbar.
Att vara utan dator är bland det värsta som kan hända i mitt liv. Jag är otroligt beroende av en fungerande dator med tillhörande fungerande internet, för att jag ska känna mig tillfredsställd.
Det är nämligen såhär; min kreativitet fungerar som bäst när den får vara spontan. Jag har oerhört svårt att få en bra idé, och sedan spara på idén och planera för att påbörja den på riktigt en vecka senare.
All min kreativitet exploderar samtidigt. Boken jag håller på med – ja, visst har jag skrivit på den till och från ganska länge. Men när jag väl kom mig för att faktiskt bli klar med den, hände allt på en gång. Jag behöver ha mitt ramverk runtomkring grundidén – i det här fallet; layout och till viss del även illustrationer (fotografi + akvarell) samtidigt som jag stoppar ihop texten så att den blir en läsbar berättelse. Jag har svårt att göra en sak i taget. Min kreativitet fungerar inte så.
Så vid tillfällen som nu, när jag ena dagen har min gamla, crappiga dator där grafikkortet och Photoshop helt plötsligt vägrar samarbeta, och den andra dagen när jag har en ny (begagnad) dator som fungerar tusen gånger bättre än min gamla – men av någon anledning bajsar den på sig.
Det är vid de tillfällena jag blir som mest och extra knäckt, eftersom jag just nu har ett flertal större projekt jag håller på och startar upp. En del av dem kommer ni att få se så småningom, andra är mer bakgrundssorl, så att säga.
Så just nu är jag sjukligt frustrerad. För att inte vara helt datorlös, och för att åtminstone kunna blogga och glo på tv-serier, sitter jag nu med min gamla dator. Men jag kan inte använda den till produktivt arbete, vilket suger värre än Jimmie Åkessons svettiga, äckliga överläpp (och värre än så).
Tack och lov kommer en kompis (som för övrigt hade den här nygamla datorn tidigare) över i morgon och ska hjälpa mig att få ordning på den. Och helt seriöst, gott folk – ni anar inte vad sexigt det är att ha en dator där jag kan ha flera stora, tunga programvaror igång – samtidigt. Eller hur jävla ascoolt det är att kunna göra saker utan att det tar hundra år, eller att… tja, you get the picture, hoppas jag.
Så för all del; håll tummarna i morgon att den nya datorn går att rädda, och att jag med hjälp av den faktiskt kan genomföra mina projekt. För som sagt var; när jag får en idé måste jag nödvändigtvis sätta igång med den på en gång. När den väl är igång har jag inga större problem att ta tid på mig – men jag behöver att det finns början till en form, annars tappar jag oerhört snabbt intresset.
För att göra mig kortfattad och tydlig (tror jag); jag har behov av utrustning som matchar min nivå av kreativitet. Jag har också behov av utrustning som ger mig utrymme att utveckla och höja min lägsta nivå av kreativitet och bästa uttryck. Att sitta på skräpig utrustning är mer hämmande än utvecklande.
För övrigt kan jag bara notera att den nivå min kreativitet ligger på just nu, motsvarar den nivå den låg på för tio, tolv år sedan – när den var som bäst. Jag vill på alla sätt möjliga poängtera att det inte är fråga om en hypomani.
Jag är bara byggd sådan – kreativ.
Och jag vill hemskt gärna kunna fortsätta vara det, och utveckla min lägsta nivå till att bli skyhög.