För några dagar sen bajsade mitt grafikkort på sig. Inte så man inte ser något alls på datorskärmen, men tillräckligt för att jag inte ska kunna använda Photoshop. Jag betalar för hela Adobe CC, eftersom jag råkar tycka om att sitta med främst Photoshop och Indesign och är nyfiken på åtminstone ett par program till. Att helt plötsligt inte kunna använda ett program jag älskar att roa mig i – ni anar inte hur stressnivån skjöt i höjden.
Jag slängde ut ett inlägg på Facebook med en fråga om någon råkade ha ett grafikkort till övers, helst att skänka eftersom jag inte har så mycket pengar att röra mig med. Hela grejen kändes så extremt typisk; precis när jag börjar bli färdig med min bok men inte med allt extramaterial omkring den så kan jag helt plötsligt inte använda det program som är allra viktigast.
#facepalm-en på den, liksom. Jag blir otroligt stressad av sånt här.
En bekant hörde av sig och hade ett grafikkort jag kunde få. Hen kom hit, och det visade sig att det inte funkar till min dator – som visade sig vara mycket äldre än jag trodde. Den dator jag har sedan ungefär 2½ år tillbaka tog jag efter min morbror när han dog – uppenbarligen hade den stått oanvänd betydligt längre än jag trott.
Jag har förstått att det i åtminstone vissa sociala kretsar idkas en hel del byteshandel och att man ger saker till varandra. Det som är skräp för den ene är behövligt och efterlängtat hos någon annan. Såhär gör ju jag också, fast då handlar det mer om en flaska hårschampo eller liknande. Inga dyrare grejer.
Den bekante som dök upp har nu bytt – eller ja, jag vet inte riktigt hur hen bar sig åt, men poängen är i alla fall att om några dagar har jag en (för mig!) ny dator. Den är ju begagnad, men trots det betydligt bättre än den jag har.
Alltså, fattar ni hur stort det här är för mig?
Att köpa en helt ny dator som motsvarar de behov jag har finns liksom inte på världskartan för mig. Jag vill ha och behöver en dator som kan hantera stora och tunga program som används samtidigt.
Jag vet precis hur jag själv fungerar när det gäller att hjälpa andra. Kan jag, så gör jag det – mer än gärna. Inte enbart för att jag har lite pengar att röra mig med själv så att jag vet hur jobbigt det är att behöva. Jag gör det också för att jag har lärt mig att andras behov är viktigare än mina egna (jag har skrivit en hel del om detta i min bok).
Däremot är jag urdålig på att be om saker åt mig själv. Jag blir otroligt generad och tycker att det är fruktansvärt jobbigt. Just nu är jag generad – men framför allt så otroligt jävla tacksam. Jag fattar inte riktigt att eller varför någon vill vara så schysst och hjälpa mig med något som är såpass stort och avancerat som en dator. Jag hör ju vad hen säger, men det går inte riktigt in – trots att jag förmodligen skulle göra samma sak om jag kunde.
Det här, gott folk, är en av de saker som skiljer sig mellan normala människor och oss som har knapphändiga (om ens det) resurser att röra oss med. Jag önskar att fler normala människor insåg vad de kan hjälpa oss andra med.
Om du som hjälper mig läser – stort, fläbbigt tack! ♥