Sorgen efter Ella ser inte ut som något annat jag varit med om tidigare. Det kan finnas flera skäl till det, men det främsta tror jag beror på att jag (i överenskommelse med läkare) ökade min dos Litium med en tablett för att inte riskera att gå in i en depression. Tyvärr gör detta att jag blir mer bedövad och upplever väldigt stumma känslor – precis det jag egentligen inte vill.
Men det är mycket annat som känns extremt ovant. Till exempel hur naturligt det känns att hon inte är här. Jag som samma dag hon dog sade till en av mina bästa kompisar att det är så naturligt att hon är här. Och hon var ju det. Här. Och det var så naturligt och självklart att hon skulle vara det. Jag kunde liksom inte föreställa mig henne inte här. Och nu är jag här utan henne, och det är precis lika naturligt, och jag förstår det inte.
En annan kompis sade till mig att det kan ha att göra med att jag haft så lång tid på mig att förbereda mig. Och det har jag – ett halvår. Jag har vetat sedan januari att det är på gång. Jag har jobbat rätt hårt på att förbereda mig mentalt och känslomässigt. Jag har gråtit och jag har sörjt. Jag har övat mig på att släppa taget.
Och nu är hon inte här.
Det har tagit mig nästan en hel vecka att kunna relatera och förhålla mig till katterna på vad som börjar bli ett vettigt sätt, igen.
Något annat jag inte heller förstår är hur lätt det har varit att släppa taget. Normalt sett när jag förlorar ett av mina djur har jag otroligt svårt just att släppa taget. Men med Ella känns det verkligen som; jag har haft världens häftigaste hund, men nu har jag henne inte och det är ok. Hon är där hon ska vara, och jag är där jag ska vara. Vi hade vår tid tillsammans, men den är slut nu.
Jag fattar inte.
Det är så olikt mig att jag nästan blir mörkrädd. Det enda jag känner igen mig i är att jag när pappa dog på ett väldigt brutalt sätt sade till mig själv att han är borta och att han inte kommer tillbaka. Jag har gjort det nu också – faktiskt redan innan (att hon snart skulle vara borta, alltså) hon dog.
Plus, förstås, att jag är i bättre skick nu än jag varit när jag förlorat någon av de andra djuren.
En annan sak jag har tänkt och känt är att jag skulle vara otrogen genom att inte sörja på det där destruktiva sättet jag brukar göra. Att omfattningen av min sorg på något sätt måste motsvara storleken på min kärlek för Ella.
Men där har jag tänkt om. Jag tänker inte heller känna mig skyldig för att jag vill ha en ny hund. Ella kommer alltid att ha sin plats i mitt hjärta. En annan hund kan aldrig ta hennes plats. Den kommer att skaffa sig en helt egen plats. Jag får plats med många hundar i mitt hjärta.
Jag har också bestämt mig för att jag ska ha en ny hund. Rasen jag bestämt mig för är svår att få tag på – det finns en uppfödare i hela Sverige. Jag kommer nog att få vänta ett litet tag. Men det har sina fördelar – då har jag tid att spara pengar. Och det kommer att behövas. Jag har ju inte så mycket att röra mig med, till att börja med. Vill man bidra till mitt sparande går det utmärkt att göra det. Man kan antingen swisha ett bidrag eller använda Paypal (märk bidraget hundköp, så vet jag vilket konto det ska in på).
Swish: 0700 10 25 78 (Försäljare? Ring inte, tack.)
Paypal: kontakt@bipolarblog.se
För att återgå till det här med sorg och medicinering ovanpå det. Jag började ta en tablett extra ett par dagar innan, och av någon skum, okänd anledning fungerade det precis som vanligt. Jag fattar inte hur det är möjligt, men varje medicin jag äter som fungerar på mig gör skillnad inom max två dagar. Redan inom det första dygnet började mina känslor att bedövas.
På grund av detta kommer jag snart att återgå till min föregående dos. Jag är inte alls bekväm med att gå runt och känna mig bedövad. Plus att jag vill sörja min hund ordentligt. Även om det på många sätt är skönt att inte ligga i fosterställning och vara helt hysterisk, så vill jag ändå känna den här förlusten ordentligt.
Annars känns det inte verkligt, min och Ellas tid tillsammans.