Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag har ju skrivit lite om tristess till och från de senaste månaderna. Idag tänkte jag vara både allmän och mer djupgående om det. Vi får se hur jag lyckas. Det har i alla fall delvis att göra med både intelligens och intensitet i bland annat känslor. Vi får se hur jag lyckas få ihop det.

Tristess är ju något man kan uppleva i varenda sammanhang man kan komma på, och några därtill. Jag har funderat en del på tristess den senaste veckan efter att Ella lämnade mig, och har faktiskt kommit fram till några saker.

Lite visste jag om sedan innan. Som till exempel visste jag redan att om jag inte får mentalt motstånd blir jag generellt väldigt ointresserad, och därmed också väldigt uttråkad. Jag har till exempel mängder med fantastisk konstlitteratur som står i mina bokhyllor. Jag har läst det mesta av det, men nu när jag inte studerar konstvetenskap har jag extremt svårt att läsa dem, bara för att läsa. Jag behöver en kontext för att göra saker.

Det är också därför jag rent generellt är extremt ointresserad av att träna med hund. Ska jag göra något med en hund, utöver vardagslydnad, ska det finnas en poäng med det. Att träna och tävla i bruks, eller ställa ut, är för mig totalt ointressant.

Fast jag drabbas inte bara av tristess när det gäller saker att göra. Jag kan också drabbas av tristess när det handlar om känslor och mentalt utbyte. Det här är något jag insett bara senaste veckan. Jag har förlorat min fantastiska, älskade hund Ella, som jag utan att överdriva eller ljuga kan säga var one of a kind. Hon är min första hund, så jag har inget att jämföra med – men jag har under tio års tid betraktat andra och deras hundar, och har insett att min hund var väldigt speciell. Hon var uppfödd av Försvarsmakten, och när Ella var valp och vi var på valpträff med fodervärdskonsulenten fick vi alltid veta just precis det – de här hundarna är inte normala hundar. De är superspeciella. Mer speciella än jag tror att någon ens kan föreställa sig.

Jag skulle kunna skriva jättemycket om det, men jag nöjer mig med att säga att Ella var en hund som tog extremt (och jag menar verkligen extremt) mycket plats, bara genom att finnas till. Hennes energinivå och intensitet, hennes extrema lycka, kärlek till precis varenda människa hon träffade… tja, låt oss bara säga för att vara lite diskreta och finkänsliga; hon märktes.

Nu är Ella borta, och jag kommer aldrig att ha den typen av hund igen. Men jag märker att jag saknar hennes intensiva närvaro. Och det gör att jag tänker att jag har ett ganska stort behov av intensitet, för om den saknas – blir jag uttråkad.

Det här gäller också mina tankar om det här med att träffa en karl och inleda en kärleksrelation. Jag har inte haft det på fler år än jag har lust att säga högt, vilket har berott på att jag varit i så oerhört dåligt skick. Nu är jag inte i så dåligt skick längre, och skulle därför kunna skaffa mig en karl utan större problem.

Men jag finner att jag inte är särskilt intresserad.

Varför? Därför att de flesta – både män och kvinnor, är för blåsta, för ytliga och för ointressanta för att det ens ska kännas spännande. Jag har en hel del fördomar mot större delen av befolkningen i världen, och det är att den är just dum. Och dumma människor tråkar ut mig.

Jag har delvis hyfsat bra koll på vad det här grundar sig i. Delar av det har nämligen med min mamma att göra. Sättet jag vill ha mina nära relationer på är intensivt och delvis vad folk skulle kalla destruktivt – av det enkla skälet att det är det enda sätt att älska jag känner till. Att älska på ett mer “normalt” sätt känns tråkigt och alldeles för mundant för min smak.

Tyvärr är ju det här något som gör att jag riskerar ett ganska stort mått av ensamhet, eftersom mängden människor som tråkar ut mig är rätt stor. Lägger man till personkemi, vilka man dras till både för vänskap, yrkesmässigt intresse, romantik, och så vidare, blir andelen människor som skulle kunna vara intressanta för endera, väldigt liten. Det borgar inte för något större socialt umgänge, om man säger så.

Tristess för mig är betydligt mer än att ha tråkigt i stunden. Det är trist och tråkigt det med, men den här övergripande tristessen som kräver så mycket mer för att ge sig är inte alls rolig att ha att göra med. Den gör också att jag ställer väldigt höga krav på mig själv och de människor (och djur!) jag vill omge mig med.

Det finns ingen direkt poäng med det här inlägget, annat än att beskriva situationen. Jag har ingen bra lösning på det hela, sådär på rak arm. Annat än att sysselsätta mig med sådant som ger mig utmaningar på olika sätt. Än så länge är de mest för mig själv – boken jag skriver på, till exempel. Förhoppningsvis ska jag väl lyckas leta mig ut ur tristessen på ett eller annat sätt.

Hur ser ni på den här typen av tristess? Ställer jag för höga krav? Är jag löjlig som tänker på det här sättet?

 

Arkiv
Translate