Jag har ont tamejfan i hela kroppen. Det senaste halvårets oro, gränsande till ångest, över min hund Ella, tar ut sin rätt. Idag på eftermiddagen träffade vi en jättebra veterinär som fick hjälpa henne att lämna mig till min ensamhet. Lättnad och sorg samsas i huvudet på mig.
Läs inlägget på the Beast om Ellas sista äventyr.
Jag har oroat mig för min hund i flera år. Hon var kanske sju och ett halvt år när hon började halta lite till och från. Sedan dess har min oro stegrats successivt.
För ungefär ett halvår sedan förvarnade hon mig att det började bli dags. För kanske sex veckor sedan kom förvarning nummer två. Mellan dessa förvarningar har vi klämt in en urinvägsinfektion och en helg där hon hade så ont att hon knappt kunde gå och jag trodde jag skulle bli tvungen att ta bort henne akut.
Oro på det här viset är inte hälsosamt. Varken för mig eller min hund. Och när oron började gränsa till daglig (dygnet runt) ångest, och när Ella inte längre hade särskilt kul… Well, någon gång måste man sätta stopp. Och hellre då innan hon inte kan gå längre.
Jag är fruktansvärt trött, eftersom jag inte sovit på runt trettio timmar. Jag ville ha sista timmarna med henne, så jag tog dem helt fräckt utan sömn. Det gör att jag går runt och är aningens bedövad. Jag har gråtit mindre än jag trodde att jag skulle, men jag gissar att det slår tillbaka i morgon.
Det jag märker, såhär på en gång, är att det blir obalans hemma. Jag har ju katterna kvar, och även om jag knappt märkt av dem än känner jag att det blir knepigt. Om knepigheten ligger hos mig själv eller ej låter jag vara osagt – det kan nämligen mycket väl vara så.
Jag har ju nämligen insett att jag behöver Ella för att kunna vara det hon behöver av mig. Det har blivit en växelverkan som jag inte vet hur jag kommer att fungera utan. Jag visste redan sedan länge att jag behöver ha en hund i mitt liv, och nu blir det ännu tydligare. Ingen hund kommer någonsin att kunna fylla Ellas utrymme, och det är precis som det ska vara.
Men en hund behövs för att det ska bli lättare för mig att hantera min balans, stabilitet och inre trygghet. Jag behöver ha en tydlig spegel, och tydligare spegel än en hund får man leta efter.
Jag har så många tankar och känslor omkring det här att jag blir alldeles snurrig. Att jag är så sjukt jävla astrött gör inte saken bättre. Jag har svårt att hålla isär allt i huvudet, och det är mest en enda salig röra däri. Det är sorg blandat med lättnad över att det äntligen är slut för oss båda, detta med värken, hältan, oron och så vidare. Det finns en viss risk för att kommande inlägg kommer att handla en hel del om mig och Ella. Lev med det, eller låt bli.
Men jag har ont. Ont i hjärtat av uppenbara skäl. Men också så vansinnigt ont i kroppen. Jag har av någon skum, okänd anledning sjukt ont i benen. Inte vet jag om det är någon slags överföring av Ellas värk. Men jag har också radvis med triggerpunkter ovanpå axlarna som trilskas. Det tar nog en stund eller sjutton innan all värk ger sig.
Det jag kan säga till min egen fördel i det här eländet är att jag hanterar det betydligt bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Allt slit med personlig utveckling och så vidare verkar ge resultat. Att redan ha upplevt fler och större förluster än någon borde behöva gör sitt till. Det enda som är nytt med detta är att det handlar om en hund, inte en katt eller en människa.
Jag kommer att skriva mer om det här allt eftersom, när jag inte är så trött och när saker börjar landa. Det jag vet med säkerhet just nu är att jag vill vara ifred. Det finns två personer jag kan tänka mig att prata med, övriga är för tillfället totalt ointressanta. Det kan låta kallt, men jag vill ha tid för mig själv där jag kan hitta den jag är utan min Ella. Jag måste få tid utan folk för att landa, läka så gott det går, och hitta min väg framåt igen.
Det första steget är att lära mig att det inte är en hund här hemma. Ingen som skäller när det rör sig folk i trapphuset. Ingen som buffar på mig med nosen för att bli klappad. Ingen som dräller päls i oförskämda mängder över mina golv. Ingen som med glädje rensar kattlådorna åt mig så jag slipper. Ingen som…
You get the picture. Ingen som.