Det händer väldigt mycket i mitt huvud just nu. För tillfället har det mest med mina djur att göra, faktiskt. Jag insåg nämligen efter mitt förra inlägg att mina djur är min trygghet i extremt hög grad. Jag var faktiskt inte riktigt medveten om det, måste jag erkänna. Insikten är både betryggande och skrämmande.

Jag vet inte riktigt varför det är så. Jag har ju liksom ingen familj, utöver mina djur. På pappas sida har jag visserligen en drös kusiner och en farbror kvar, men det vore lögn och ont förtal att påstå att vi har någon direkt kontakt. På mammas sida har jag förvisso syskon, men jag har bara ytterst sporadisk kontakt med en av dem. Jag har inte träffat någon av dem på över femton år – minst.

Jag vet inte riktigt varför jag hänger upp så otroligt mycket trygghet på min hund, just. Men det gör jag – in absurdum, märker jag, vid tanken på att inte ha henne vid min sida. Det är som att hon är en utfyllnad av mig som jag inte kan bygga upp på egen hand. Jag vet inte hur jag ska förklara det på annat sätt.

Om mina djur hade varit människor hade nog folk tyckt att vi hade en alldeles för giftig relation till och med varandra. Ett alldeles för stort känslomässigt beroende. När jag tänker närmare på saken; det är det enda sätt att älska på jag känner till. Genom beroende.

Katterna är inte riktigt samma sak som Ella. Ella tar upp så otroligt mycket plats – både fysiskt och mentalt. Hon är väldigt krävande när det gäller uppmärksamhet och motstånd. Även om hon inte ger samma mentala motstånd som en människa, så är hon en större utmaning än mina småflickor (katterna, alltså). Jag vet inte om det är det utrymmet som ger mig den där känslan av trygghet.

Oavsett vilket; jag tror att jag måste fundera lite mer över det här. För min egen del sådär till vardags tror jag att jag är ok med det här. Frågan är ju om det bör ses som ohälsosamt, att vara så känslomässigt beroende av sina djur. Jag vet inte, faktiskt.

Men å andra sidan; eftersom jag inte har någon annan familj kan jag lika gärna vara beroende av mina djur. Varför inte? En relation mellan människa och djur ser inte likadan ut som mellan två människor. Tack och lov har jag en vettig inställning till hur jag har mina djur, så jag tror inte att de lider nämnvärt av mitt beroende.

 

Hem | Bipolarblog.se

Translation

Arkiv
Sociala medier
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet