Det bästa av den bästa

Ett dygn utan min hund. Jag har inte gått utanför dörren. Vad ska jag ut och göra utan henne? Det är varmt och äckligt utomhus. Dessutom finns det folk där. Jag är inte intresserad av att träffa någon, eller prata med någon. Det enda jag vill göra just nu är att sörja min hund ifred.

Som det känns just nu kommer jag att vilja vara ifred ett tag. Med ett tag menar jag en längre tid. Flera veckor, minst. Vill jag prata med någon hör jag av mig – ni behöver inte ringa, för jag kommer inte att svara.

Mina tankar och känslor dansar vilt i skallen. Stundvis går det bra – när jag vaknade mitt på dagen blev jag förvånad att det kändes så ok. Men så fort jag satte mig upp bröt jag ihop. Fulgrät. Jag är så van vid att hålla mitt gråtande tyst för Ellas skull, så det känns lite kymigt att tillåta mig att fulgråta, men det behövs.

Större delen går dock åt till att inte ha min hund här. Större delen av min tid går åt till att inte kunna sträcka ut handen och klappa min hund över pannan och bakom öronen. Större delen av min tid går åt till att inte behöva säga åt henne att ge fan i katterna när de bajsar, eller bara sådär i största allmänhet vara i vägen.

All min tid går åt till att känna mig halv. Halt. Ensam och tom. Jag har ingen att luta mig mot och landar i någon slags märklig position där jag lutar 45 grader i sidled. Jag är darrig och skakig i hela kroppen.

Jag har ju katterna, såklart. Men jag tror inte att någon av oss riktigt har förstått att det är såhär. Än. Zoe har kommit och velat sitta i famnen ett par gånger.

Men faktum är att katter inte är samma sak som hundar. Jag vill inte vara utan endera, men nu råkar jag vara utan hund, just. Och jag märker att det inte alls känns bra. Jag har inte klivit utanför dörren idag, och kommer inte att göra det heller förutom att slänga sopor (vilket jag kan göra i trapphuset) förrän tidigast på lördag när jag har tvättid. Och jag funderar på att smyga ner till tvättstugan och se om det går att boka om den till tidigt på morgonen, så jag inte riskerar att träffa på någon granne. Jag är inte säker på att jag klarar av att säga högt att Ella är borta.

Satt och funderade på Ella för en stund sedan, och insåg något väldigt lustigt. Hon har lärt mig många saker, men den mest uppenbara har jag missat totalt.

När pappa dog för två och ett halvt år sedan bestämde jag mig för att hedra hans minne genom att anta de bästa egenskaper vi delade. Vilka de var/är går säkert att diskutera, men jag bestämde mig för det i alla fall.

Och nu, med Ella borta, tänkte jag att jag skulle göra detsamma med henne. För mig är det helt irrelevant att hon är hund och jag människa. Egenskaper kan man ha, oavsett vilken sort man är. När jag satt och funderade på vilken hennes bästa egenskap är, insåg jag just att.. och jag fattar inte hur jag har kunnat missa det, efter tio år tillsammans. Eller – jag vet ju om att hon är sån, men hur jag kan ha missat att det är en egenskap värd att anta och utveckla själv. Jag är helt övertygad om att det är en av de viktigaste läxor min hund hade att lära mig.

En av Ellas främsta egenskaper som gjorde henne till den hon är, är hennes överdrivna livslust, hennes extrema energi och intensitet, hennes nyfikenhet och förmåga att förvänta sig inget annat än det bästa. Ni som känner Ella vet att det är så, och att de här egenskaperna just i hennes kropp yttrade sig som en rätt dryg hund på sina vis – men poängen med dem är beundransvärda.

Så nu tänker jag börja öva mig på att ha den där livslusten, den där nyfikenheten och förväntningarna på att allt redan är fantastiskt.

Det finns givetvis många andra tankar och känslor som trängs i mitt huvud och mitt hjärta. Men de får vänta till en annan dag. Nu ska jag fortsätta öva mig på att vara utan min Ella. Jag ska försöka lära mig att existera utan att känna mig fullt lika halt och snedvriden utan min hund. Jag ska lära mig att acceptera tystnaden och allt utrymme som plötsligt är tillgängligt här hemma när Ella inte fyller upp det enbart genom att finnas.

Jag kommer att överleva. Jag har mig själv och två katter att ta hand om. Dessutom har jag plats för fler hundar i mitt liv. Mig själv och katterna har jag redan. Hundarna kommer. Men jag måste sörja först och lära mig leva med förlusten av mitt livs största kärlek.

 

Hjälp mig

Hjälp mig att spara ihop pengar så jag kan köpa den hund jag vill ha.

 

Beloppet är valfritt.

 

Stort tack på förhand önskar jag och den hund jag ännu inte träffat, men förhoppningsvis kommer att dela många år framöver med.


Läs mer här.

Translate
Arkiv
Sociala medier
Köp min bok!
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet