Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

För er som hängt med på bloggen ett tag – ni kanske minns min identitetskris när pappa dog? Jag har alltid varit pappas flicka, och vem är jag när han är borta? Det var en omständig tankeprocess att gå igenom, men jag är till min stora förvåning mig själv i ännu högre grad än någonsin tidigare efter pappas död.

Nu befinner jag mig i en helt ny identitetskris. Jag står inför faktum att jag snart inte har en hund. Min Ella är gammal, har ont i hela kroppen och har dessutom juvertumörer. Hon har stadigt blivit sämre och sämre under ungefär ett halvårs tid, och nu finns ingen återvändo. Det är inte fråga om lång tid alls vi har kvar tillsammans.

Vilket leder mig till min kris.

Vem är jag utan min hund? Min hund är min ena kroppshalva, min själ och mitt hjärta. Jag var inte riktigt medveten om hur stor del hon har i min personliga utveckling. Det är inte ägnat att förvåna, men när jag insåg det blev jag faktiskt lite förvånad ändå.

Jag klarar inte riktigt av att se mig själv utan hund. När jag går ut utan Ella känner jag mig naken och halv. Med henne är jag hel och påklädd. Att förlora henne – jag förlorar en oerhört stor del av mig själv. En del jag inte vet om jag kan leva utan.

Det finns givetvis andra hundar, och förr eller senare kommer jag att leva med en annan hund (eller fler). Men ingen av dem är Ella, just. Och just nu är jag mest orolig för att det kommer att ta för lång tid innan jag faktiskt har möjlighet att skaffa mig en ny hund.

Och hur ska jag klara mig utan min Ella? Inkompatibla och mismatched som vi är – men vi har hört ihop sedan dag ett.

Det var länge sedan jag upplevde någon form av ångest, men min oro för allt det här ligger extremt nära gränsen till ångest just nu. Ella är det enda jag tänker på, 24 timmar om dygnet varje dag i veckan. Jag tänker på hennes kropp, att det snart är dags, hur jag ska klara mig, hur och när jag kommer att ha en ny hund, hur i helvete jag ska klara av att gå vidare – och så vidare i all oändlighet. Det är fullständigt jävla olidligt.

Självklart berättar jag när det är färdigt.

 

Arkiv
Translate