Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag skriver ibland om frustrationen att stå med ena benet i sjuklighetslägret, och andra benet i friskhetslägret. Jag har under ett antal år sett mig själv genom bipolära glasögon och haft svårt att se att jag “är” något annat än det. De senaste kanske två åren eller så har jag börjat hitta min alldeles egen identitet igen, och sånt är alltid jävligt tacksamt.

Något som är lite mindre trivsamt är när man upptäcker att det faktiskt fortfarande finns saker som inte riktigt fungerar som de ska. Utöver de uppenbara (passivitet, exempelvis), liksom.

Nu tror jag i och för sig att jag har ett visst mått av pms, och det kan göra att saker känns som något annat än vad de är. Men är det något jag är medveten om sedan länge, men numer sällan känner av, så är det min låga stresstolerans.

Jag gick på akupunktur för några år sen, och hade tre bokade tider i veckan. Jag gick hemma även då, så man kunde ju tycka att vaddå, tre bokade tider i veckan är ju ingenting i jämförelse med att jobba heltid, ha barn med aktiviteter, egna aktiviteter och så vidare. Och visst, så kan det vara. Men att ta sig iväg på en sån bokad tid krävde såna absurda mängder energi att jag blev fruktansvärt stressad över att det var två till samma vecka. Under den ganska korta period jag gick, bokade jag av eller om tider med stor regelbundenhet, kan jag säga.

Nu har det gått några år, och även om min stresstolerans inte är fullt lika låg nu som då, märker jag att jag blir aningens stressad när jag har för många saker under för lång tid framåt inbokade.

Den här veckan har jag haft grejer inbokade nästan varje dag. Lymfterapeut, food2change, god man, boendestöd och så vidare. I morgon hämtar jag ytterligare mat via food2change, och på lördag ska jag tvätta. Måndag och tisdag har jag bokade grejer också, och även om det är roliga (den ena, i alla fall) saker, så är det saker jag måste förhålla mig till i tid. Jag måste tvinga mig att sova när jag inte är trött, och det bryter överlag de rutiner jag har när jag bara går hemma.

Det bryter tristessenI’ll give you that. Jag kommer iväg och får se annat än väggarna med tapeter som trillar ner, och sånt är ju kul, såklart. Men jag känner verkligen att efter tisdag kommer jag att vilja ha flera dagar när jag inte gör ett skit, bara för att vila.

Och det retar mig. Det retar mig att jag ska vara en blandning av så låg stresstolerans och sån ovana att göra saker ofta, att jag blir stressad av att göra saker varje dag under en dryg veckas tid. Fi fan, vad jag tycker att det suger.

Men å andra sidan; jag är också tacksam över att det inte är värre än såhär. För faktum är att det hade kunnat vara tusen gånger värre. Även om det är ovant och på en del sätt jobbigt, så – vad fan, jag fixar det ju, ändå.

Man kan bli impad av mindre, faktiskt.

 

  • 6
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet