Häromdagen satt jag och porrsurfade hundraser. Det är sånt jag tycker är kul att göra, eftersom jag planerar att fortsätta ha hund, även när min vackraste Ella är borta. Jag porrsurfar, därför att min nästa hund inte kommer att vara en schäfer. Just den här gången när jag satt och bläddrade mig runt i SKK’s register över hundraser insåg jag någonting rätt intressant.
Jag vill inte ha en “vanlig” hund. Det vill säga; jag vill inte ha en golden retriever, en labbe, en Cavalier King Charles eller liknande. Till att börja med vill jag ha en stor hund. Och med stor hund menar jag betydligt större än schäfer. Jag är inte särskilt förtjust i småhundar överhuvudtaget, och kan absolut inte tänka mig att ha en liten hund. Alls, faktiskt.
Det som slog mig när jag satt där var att varje gång jag såg en hundras och klickade för att läsa mer, visade det sig att just den rasen är högst ovanlig i Sverige, och ofta fanns det inte ens en rasklubb.
Hur tusan kommer det sig? Den enda förklaring jag kan komma på är att jag själv fortfarande har ett sånt behov av att synas och märkas, att jag till och med vill ha en ovanlig omgivning för att synas och märkas. Jag menar inte det här på ett dåligt sätt, utan mer som ett konstaterande.
Jag har noterat att jag vid 42 års ålder fortfarande är vad som för tjugo år sen kallades för alternativ. En av mina bästa vänner sade för ett tag sen att jag stilmässigt är någon slags blandning av häxa, bohem och lite.. just alternativ. Flera andra har, utan inverkan från varandra och vid olika tillfällen, upplyst mig om att jag är en person som tar plats, som syns och märks.
Jag tolkar det här som att jag fortfarande, efter alla dessa år och alla dessa självinsikter de senaste åren, har ett behov av att vara ovanlig, att kräva uppmärksamhet, att synas och märkas på olika vis. Att som nu, enbart ha djur med svart päls är ett sätt. Att enbart attraheras av hundraser som är så ovanliga att antalet individer i Sverige är så lågt att man inte ens kan ange hur rasens hälsa som helhet är, är ett annat.
Samma människa som pratade om min alternativa, bohemiska häx-stil, har också nämnt vid ett flertal tillfällen att min bästa egenskap är att jag är så stark i den jag är. Och det kan nog också stämma – fast att jag alltid har sett mig som väldigt flytande och föränderlig. Men efter alla mina självinsikter börjar jag uppleva och känna att jag har en kärna av stål. Att mitt jag faktiskt har en fast form som inte går att rubba.
Den självinsikten är också jävligt cool.
Men just det här att jag nödvändigtvis måste vara och känna mig ovanlig är ju en himla intressant insikt, det också. Det är ingenting som stör mig, men är nog någonting jag ska ta upp i min bok.
Tål att kluras vidare på, helt klart. 🙂