Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Vi får se hur det här går att skriva – sitter med ett finger inlindat i bomull och plast för att försöka få loss en akrylnagel. Men – tristess och stress. Urskumma grejer att försöka få ordning på. Framför allt i kombination. Hur nu det går till.

Jag har ju gått arbetslös och sjukskriven i rätt många år. Sedan drygt två år tillbaka har jag sjukersättning på heltid. Jag har en dygnsrytm som inte är stadig eller stabil, även det sen många år tillbaka.

Med det sagt vill jag på intet sätt mena att jag är nöjd med mitt liv. Jag är, rent generellt, fruktansvärt uttråkad av det liv jag för. Mina dagar ser oftast precis exakt likadana ut, och den passivitet jag dras med utvecklas inte i någon positiv riktning på grund av det. Det är alltså ganska svårt för mig att få arslet ur och åstadkomma någon bestående (eller ens tillfällig) förändring.

(gud, vad jobbigt det är att skriva med ett långfinger som inte går att använda för ögonblicket)

Jag har inte skrivit någonting här på nästan en hel månad. Jag insåg för en stund sen att ett av skälen nog skulle kunna vara att jag arbetat på att få bort lite av framför allt tristessen. Det innebär att jag har gjort mer saker, varit mer social, träffat fler människor och så vidare, än jag normalt gör på lång tid.

Och kan ni tänka er – jag blev tamejfan stressad.

Nog för att jag är medveten om att min stressnivå är låg, men det här kändes nästan löjligt. Det slog inte på något som helst vis över och blev skitjobbigt, men tillräckligt märkbart för att jag skulle inse att jag inte kan boka in hur många saker som helst (vilket för en normalt funtad människa inte är särskilt mycket).

Min stress kan bero på två saker. Antingen att jag har fler men av min bipolaritet och tidigare utbrändhet än jag trodde och att min stresstolerans är mer eller mindre icke existerande, eller så blir jag stressad för att jag är ovan. Eller en kombination. Och jag köper tanken på att jag är ovan också – för det är jag. Jag är inte van vid att träffa folk med täta mellanrum. Jag är inte van vid att ha tider att passa där andra är inblandade. Jag är inte van vid att själv anpassa mig till en tid oftare än ett par gånger i veckan – och bara det är jobbigt som fan.

Det här är något jag upplever som rätt störigt, överlag. Dels är det störigt eftersom jag vill uppfatta mig själv som så frisk som möjligt. Sånt här gör att det ben jag står med i “den sjukliga” världen blir snäppet starkare, och jag gillar inte det. Men det gör också att jag undrar om jag lurar mig själv när jag tror att jag klarar av mer än jag uppenbarligen (inte) gör.

Jag tycker att jag på ett rätt bra sätt har “come to terms” med att jag är i ett sånt skick att jag behöver och har fått sjukersättning. Jag är också hyfsat ok med att jag har en diagnos som påverkar mig i någon grad, beroende på. Men jag märker att jag har svårt att acceptera att jag skulle vara i sämre skick när det gäller vissa saker än jag hade förväntat mig.

Jag har svårt att acceptera att jag har symptom som får mig att känna mig sjukare än jag brukar. 🙁

 

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet