Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Det här är ju ett uttryck jag hört lite då och då under mitt liv, men aldrig riktigt förstått mig på. Vaddå vara snäll mot mig själv – hur är man det? Till saken bör tilläggas att jag under hela mitt liv haft oerhört höga krav på mig – från olika håll. Det slutade med att jag också har ställt orimligt höga krav på mig själv, även när jag mådde som sämst.

När man som jag växer upp med de föräldrar jag växte upp med, är det kanske inte så konstigt att det blev som det blev. När den ena föräldern haltar så oerhört i sitt föräldraskap, kanske det automatiskt blir så att den andre överkompenserar och på det sättet också ställer orimligt höga krav på sitt barn.

Oavsett hur det gick till – framför allt min pappa har alltid ställt väldigt höga krav på mig, ända sen jag var barn. Det i sin tur har lett till att jag själv ställer oerhört höga krav på mig själv också – och struntat i om jag är frisk eller sjuk.

När man är riktigt sjuk i sin psykiska ohälsa, oavsett vilken diagnos man kan tänkas ha, får man ofta lära sig att sänka de egna kraven på sig själv. I alla fall har jag fått lära mig det på ett väldigt hårdhänt vis. Det är ju inte som att jag har klarat av att leva upp till mina egna eller någon annans krav och förväntningar.

Att fortsätta ställa dem på sig själv är inte särskilt snällt, även om just den insikten tar lång tid att nå, och sitter dessutom jävligt långt inne.

En av de bästa saker jag har hört om just det här, är att man kan/bör/ska vara sin egen bästa vän. Och jag tror inte att någon av oss skulle vara så elaka mot vår bästa vän, som vi är mot oss själva. Inte jag, i alla fall. Och du som läser det här vet lika bra som jag att vi ofta är experter på att vara så sjukligt jävla elaka mot oss själva att det är knappt man tror det ens är möjligt.

Nu är det ju inte helt lätt att bli sin egen bästa vän helt plötsligt. Självförakt, självhat och så vidare, är inte helt lätt att göra sig av med på en kaffekvart. Men det är väl värt att öva sig på. Jag har funderat lite på det till och från i flera år, och nu på senaste märker jag att jag mer och mer klappar mig själv på axeln – och tycker att det är ok.

Jag tror att grundprincipen är att tänka på vad man faktiskt orkar med just nu, just idag, den här stunden. Jag har en kompis som just nu mår lite halvdassigt. Vi pratade om det för någon vecka sen, och jag sade att man faktiskt inte måste göra vissa saker bara för att. Det är helt ok att ligga på soffan och glo på tv-serier hela dagarna om man har lust. Ta hand om sig själv kan man göra sen, när lust och ork råkar infalla samtidigt. Det är ingen som jublar och beundrar dig för att du gör något du egentligen inte orkar.

Att vara snäll mot sig själv – anser jag, i alla fall, handlar inte alltid om att pressa sig för mycket. Det handlar inte alltid om att ta en promenad varje dag för att det är bra för både fysisk och psykisk hälsa. Ibland orkar man inte det, och det måste få vara ok. Även för en själv och även om det pågår i flera månader.

Men jag tror att de flesta av oss skulle tjäna på att öva oss på att vara lite snälla med och mot oss själva. Det är ju inte säkert att vi har någon annan som är det, och då måste vi vara åtminstone det på egen hand.

 

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet