Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Idag pratade jag med en av mina bästa vänner och halkade som på ett bananskal in på döden. Vi känner till en person i ungefär vår ålder vars partner lever på övertid med en hjärntumör, och där man vetat redan från början att hen kommer att dö. Jag är medveten om att jag själv förmodligen har en ganska avvikande syn på döden, hur och när man kan/bör/får dö, och så vidare. Jag är exempelvis för aktiv dödshjälp, till skillnad från de flesta andra.

Under mitt liv har jag varit med om rätt många förluster. Ibland har folk dött, ibland inte. Jag var vuxen när jag började känna att det är ok att faktiskt vilja att någon dör. Jag ville till exempel att mamma skulle dö, när det var uppenbart att det skulle gå åt helvete och hon blev sämre och sämre. När mitt livs bästa kompis var med om en bilolycka och ingen visste om hon skulle överleva – och om hon gjorde det visste vi att hon skulle ha stora hjärnskador, var det en längre tid när jag verkligen hoppades att hon skulle få dö, men hon överlevde – faktiskt. När pappa var sjuk på slutet, ville jag att han skulle dö också.

Jag är fullt medveten om att det här kan låta väldigt illa, men jag menar det inte på det sätt det låter.

När man har en person i sitt liv som av ett eller annat skäl kommer att dö inom någon slags överskådlig framtid (vill säga; inte typ sen om femtio år när han eller hon är gammal och dör av ålderdom), kan det vara oerhört påfrestande av en hel rad olika skäl. Dels är det otroligt jobbigt att se en person man står nära gå igenom svår sjukdom. Dels är det svårt att sörja en person som inte är död.

För mig handlar det inte om att jag (nödvändigtvis) älskar en person mindre för att jag vill att han eller hon ska dö. Det handlar inte heller om att jag vill vara utan den personen, eller att jag kommer att sakna hen mindre. Det handlar om förmågan att gå vidare. Så länge en person lever är det inte möjligt att gå vidare. Man står helt still i limbo och vet att livet kommer att förändras i oerhört hög grad, men man kan inte ta steget in i förändringen därför att personen i fråga finns kvar.

Det enda som finns är känslan av jobbighet, förstadiet till sorg och radvis med andra känslor som står i konflikt med varandra. Det kan vara oerhört, oerhört påfrestande.

Alla hanterar sina relationer och sin sorg på olika sätt. Det har jag genom åren, och framför allt de senaste två åren, lärt mig på ett ganska hårdhänt vis. Du som läser det här behöver inte på något som helst vis anta mitt sätt att se på döden och sorgearbete. Men för mig… tja, hela alltihopa är ganska komplicerat samtidigt som det är väldigt enkelt.

Det är lättare att sörja när den man sörjer är borta.

Å andra sidan, beroende lite på vem det handlar om, har jag en tendens att vilja distansera mig från den innan det händer så det inte ska bli så jobbigt när det väl är dags. Fast det har handlat mer om avslut av relationer där den andra parten faktiskt lever.

För övrigt, även det till skillnad från många andra, tror jag, är döden inte nödvändigtvis ett avslut och hejdå för tid och evighet, för mig. Det är ett avslut på en relation som pågått mellan två personer i sina fysiska kroppar – ja. Men för mig är döden en övergång till en annan form av existens. Pappa finns exempelvis fortfarande för mig – den enda egentliga skillnaden är att han inte har någon kropp längre och att vi inte kan prata på samma sätt som förr. I den form han har nu tror jag exempelvis inte att han är särdeles intresserad av politik – den kontakt vi har idag består mer av känsla och energi.

Såhär i slutet av just det här inlägget tror jag att jag ska säga att jag ibland kan ha ett aningens respektlöst sätt att prata om döden. Det är ok att ogilla det eller känna sig provocerad av det. Men var medveten om att din reaktion på det är din egen, helt och hållet. Kan du inte hantera att jag har ett annat sätt att se på döden än vad du har, är det ditt problem.

Just sayin’.

 

  • 15
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet