Idag pratade jag med en person som undrade vad det innebär att ha bipolär sjukdom, och hur den fungerar. Oftast när jag pratar med folk har man någon slags aning om vad det är för något, men idag fick jag berätta lite mer grundläggande om vad det är för skitsjukdom jag och många andra lever med. Jag hann dock inte berätta så jättemycket, och därför tänkte jag skriva ett inlägg om hur bipolär sjukdom yttrar sig för mig.
Bipolär sjukdom är en affektiv sjukdom. Det innebär att den påverkar hur man mår känslomässigt och psykiskt. För många år sen kallades den manodepressiv sjukdom, fast på den tiden tror jag man var betydligt snävare i vad man inbegrep i begreppet. Nu finns det ganska många graderingar i det bipolära spektrat. Personligen har jag vad som kallas typ II (2), och som innebär att jag drar mer åt det depressiva hållet än åt det maniska, och att i de fall jag går uppåt blir hypoman i stället för manisk.
De flesta känner till vad det innebär att bli deprimerad, i någon grad. Det är dock skillnad på en “vanlig” depression (som inte är kopplad till bipolaritet), bland annat därför att det oftast går att läka ut en depression med hjälp av medicin och terapi. Däremot tror jag inte att det är jättevanligt att alla känner till vad det innebär att bli/vara hypoman eller manisk. Jag har ingen erfarenhet av en ren mani, men jag ska försöka förklara hur mina hypomanier ser ut.
Om du tänker dig hur det är att vara sådär löjligt förälskad i någon. Allt är så sjukt jävla fantastiskt och underbart, och det är svårt att se några hinder eller problem. Livet har aldrig varit så fantastiskt som just nu och du är så oerhört lycklig på ett sätt du aldrig varit förut.
Multiplicera den känslan med flera hundra tusen, och rikta den mot dig själv. Det är du som är sådär fantastisk och underbar. Hela du vibrerar av energi och livskraft. Du sprudlar av idéer och påbörjar nya världsomvälvande projekt minst en gång i kvarten. Du har inte tid att sova mer än ett par, tre timmar per natt, och även när du sover går hjärnan på högvarv. Du struntar i att äta ordentligt, din hjärna blir tröttare och tröttare för varje dag, men du kan inte koppla ner hastigheten på tankarna. Du pratar fort och ibland osammanhängande. Du tröttnar fort på omvärlden och människorna däri, för att de är så långsamma och inte hänger med i dina tankar. Det blir extra svårt att ta kritik om/när någon får för sig att vilja bromsa dig i dina ångloksliknande projektidéer.
Det kan vara fantastiskt roligt att befinna sig i en hypomani. De ser ofta olika ut för olika personer (vi är ju alla individer), men ungefär såhär ser de ut för mig. Nu har jag inga hypomanier längre, tack vare att jag äter Litium, och det gör att mitt mående är mer stabilt. Men när en hypomani börjar gå mot sitt slut, vilket för min del tar ungefär två veckor, tar det ungefär tre dagar innan jag rasar från mina rosa moln ner i den djupaste avgrund du kan tänka dig. Rakt ner, skoningslöst rakt ner i mörkret och tystnaden, förutom ekot av mina tankar som trots att de alldeles nyss var lyriska, entusiastiska, energiska, positiva och så vidare, helt plötsligt inte gör annat än att ifrågasätta mig själv, visa mig mina fulaste sidor, anklagar mig för de vidrigaste saker du kan tänka dig.
Det är oerhört märkligt att ens hjärna kan bete sig på det sättet, att kasta sig mellan två extremer på det viset – men det gör den. Och så länge man är omedicinerad riskerar man att kastas från den ena extremen till den andra utan några perioder av lugn och ro emellan. Så var det för mig när jag var som sämst; jag gick från hypomani till depression till hypomani till depression, i all oändlighet. Skitkul att vara hysteriskt lycklig i två veckor, mindre uppmuntrande att vara i kolsvart depression i flera månader innan det var dags att gå upp i hypomani igen.
Till skillnad från vad många kanske tror, är mående av det här slaget ingenting som går att bli frisk från genom att tänka positivt eller ta en skogspromenad. Är man riktigt djupt nere i skiten behövs det medicin och allra helst terapi. Man behöver stor förståelse för hur den bipolära sjukdomen påverkar ens funktionalitet, för den påverkas i alla fall för mig, i oerhört stor grad. När jag var som sämst var det inte mycket som funkade. En del skulle nog säga att jag fortfarande är i rätt dåligt skick, men mitt liv idag går inte att jämföra med hur det var för tio år sen.
Men känner du någon som lever med bipolär sjukdom och har – framför allt ett depressivt, skov, finns det några saker du kan tänka på. Ställ inga krav – alls. En bipolär depression är inte att leka med, och åtminstone för mig påverkar det bland annat min förmåga att ta hand om både mig själv och mitt hem. Energin räcker i princip bara till att andas vissa dagar. Skit i om personen inte duschat på en vecka, eller borstat tänderna på minst lika länge. Du kan inte begära att hen ska agera såsom du tycker är normalt, för det finns ingenting som är normalt just nu för den personen. Allt hen upplever är ett rent helvete. Hopplösheten man kan uppleva är förlamande och blir inte ett dugg bättre genom några som helst krav.
Rent praktiska saker som kan hända när man lever med bipolär sjukdom, och kanske främst när man som jag lider av depressioner mer än något annat, är ett par saker jag vill ta upp.
Passivitet är en stor bieffekt av depressioner. För min egen del innebär det att mitt arsle är fastlimmat med superlim framför datorn. Jag spenderar nästan all min vakna tid vid datorn, även om jag ofta är uttråkad till döds. Detta trots att jag inte skulle klassa mig som just deprimerad just nu – men tristessen gör att jag gärna låter bli att göra saker som normalt folk gör automatiskt, för det spelar ingen större roll om det är dammsuget eller inte.
Energinivå är en annan sak som påverkas oerhört mycket av både depressioner och (hypo-)manier. I en depression har man ingen som helst energi att göra mycket annat än att överleva. I en (hypo-)mani får man ett extremt stort energipåslag och kan köra i tusentals kilometer i sekunden i flera veckor, om man har otur. Det är lätt att räkna ut att man kraschar efteråt. Du kan ju fundera över skammen man kan känna i att ena dagen orka vad som helst, till att nästa dag knappt ta sig ur sängen. När det känns som ett oöverstigligt projekt att ta sig in i duschen om man redan har klätt på sig. När man är kissnödig men så slut i både huvudet och kroppen att man överväger att kissa där man sitter i stället för att resa sig och släpa sig till toaletten.
På det stora hela, lite kortfattat, kan man säga att bipolär sjukdom innebär att leva med såna oerhörda kontraster i sitt psykiska mående att det inte går att förklara för en person som inte varit där. Argumentet att “alla människor har sina ups and downs” är enbart förolämpande och oförskämt, när en frisk människa försöker vara uppmuntrande.
Jag hoppas att jag med det här inlägget kunnat ge en aningens bättre bild av hur det kan vara att leva med bipolär sjukdom. Dela gärna till folk du tror kan vara intresserade.
Ju mer kunskap som sprids om det, desto bättre, kan jag tycka.