Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Det här är något jag har funderat på, till och från, i rätt många år. Lite osäker på exakt när idén dök upp, men den har funnits med en längre tid, det är ett som är säkert. Jag funderar på att skriva en bok om min uppväxt i den kulturkrock som uppstod mellan mina föräldrar i det ögonblick de fick syn på varandra och därefter skaffade mig.

Det som har stoppat mig hittills är – flera saker, faktiskt. Dels den passivitet jag lever med, som effektivt stoppar mig från att göra det mesta. Men också det faktum att jag ännu inte lyckats klura ut hur tusan jag ska bära mig åt. Själva skrivandet i sig är nog inga större problem. Jag gillar att skriva och jag tror att jag är rätt bra på det.

Däremot, detta med att veta hur jag ska sålla bland allt det jag skulle vilja berätta. Vart börjar man? Hur går man vidare? Vilken form bör språket ha? För att inte tala om – hur ska berättelsen berättas? I biografiform, eller kanske som en fiktiv berättelse!?

Frågorna är många, och det är främst dessa två saker som gjort att jag hittills inte riktigt kommit till skott. Men nu börjar jag fundera igen, och den text jag skrivit hittills (typ en sida) känns som att den kommer att gå att jobba med. Förmodligen kommer jag att skriva om den en miljard gånger – men det är ett steg närmare en faktisk bok, än lika många förkastade utkast.

En annan aspekt är hur kul det kommer att vara att skriva en sån här bok. Jag känner ju redan nu när jag börjat att det knyter sig i bröstkorgen och jag känner mig ledsen för det barn som en gång var jag. Jag tycker så synd om henne, och önskar att det hade kunnat vara annorlunda – men det här är vad som var och händelserna går inte att förändra.

Men jag kan berätta om dem. Jag kan berätta om dem så att någon därute kanske inte känner sig så ensam. Eller så att någon kanske förstår hur oerhört känsliga vi människor kan vara för den situation vi föds in i, det sammanhang vi växer upp i, de relationer vi har och hur de hanteras av våra vuxna – och så vidare.

Ni som har följt bloggen länge – ni får gärna berätta era tankar om det här. Jag skulle verkligen uppskatta lite input på den här idén. Jag tror att jag har behov av att göra det, oavsett om det är en bok som skulle gå bra eller inte.

 

Arkiv
Translate