Det vore lögn och ont förtal att säga att det här med att skriva en bok upptar hela min tankeverksamhet, för det gör det inte. Och det är rätt skönt, faktiskt. Jag är lite för upptagen med att hitta mig själv på olika vis, fortfarande. Men jag funderar lite till och från på det, och det mesta just nu rör sig om hur jag ska skriva boken.
Jag har (jämförelsevis) väldigt få tydliga minnen av min uppväxt. Det är några få, specifika saker jag minns och kan berätta om, men det mesta är bara en allmän grådassig röra.
På grund av det kommer det att vara svårt för mig att skriva om min uppväxt på ett självbiografiskt vis, sådär som i en berättelse från A till Ö.
Jag har börjat fundera över vad som känns intressant för mig att berätta om, och kommit fram till att det finns olika specifika koncept som jag tror kan vara givande att läsa om. Tänk rubriker, typ, och så någon form av berättande om min upplevelse av och omkring det, samt vilka konsekvenser det har fått på lång sikt.
Jag tänker mig i väldigt hög grad att upplägget i boken kommer att bli väldigt tydligt. Små, korta anteckningar om en viss händelse eller ett visst koncept, och därefter tankar och funderingar om hur det påverkat samt nämnda konsekvenser.
Inte så mycket för läsarens skull som för min egen, faktiskt. För att göra det så övertydligt som möjligt, så att jag kanske till och med kan hitta sätt att hantera och arbeta med de bitar jag tar upp.
Jag har haft ett arbetsnamn på den här boken – Kulturkrock. Men faktum är att jag tror att det får bli ett annat arbetsnamn, och kanske till och med ett faktiskt namn på den färdiga boken sedan. Jag har inte bestämt mig, men jag tror att det kommer att ha med spegelbild att göra. Och kanske är det också vad boken kommer att handla om; hur jag lagar min trasiga spegelbild och skapar mig själv såsom jag faktiskt vill vara.
Och som parentes till det – jag tror i och för sig att jag har skrivit det tidigare, men jag skriver det igen för säkerhets skull. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så stabil – och hel, som jag gör nu. Att vara hel är än så länge inte helt stabilt. Men perioderna där jag känner mig hel kommer tätare och tätare och är längre och längre. Jag upphör inte att fascineras över det faktum att det är såhär normalt folk har känt sig i hela sina liv. För mig är det fullständigt obegripligt.
Jag hoppas att min bok, när den än blir färdig, kommer att kännas intressant att läsa. Det ska i alla fall bli väldigt intressant att skriva den. Som det känns just precis nu kommer det att bli av, men det kanske tar en stund eller två. För mig är det helt ok – jag har inte bråttom, för en gångs skull.