Idag vill jag skriva om två saker. Den ena har jag redan glömt, och det första handlar om sömn. Vi får se om jag kommer på den andra saken – ja, men kanske! Det återstår att se – först vill jag i alla fall prata lite om sömn och hur oerhört störigt det kan vara att inte ha fungerande sömnrutiner.
Sömn
När jag precis hade fått min diagnos forskade jag runt en hel del om bipolär sjukdom, vad man bör tänka på och så vidare, för att fungera i så hög grad som möjligt. En av de saker som bedöms som viktigast är just sömnen.
Jag har inte några egentliga problem med själva sömnen – oftast sover jag rätt bra när jag väl kommer i säng. I perioder kan jag ha problem att somna, och till och med av att vakna flera gånger under tiden jag sover. Men på det stora hela är det inga fel på själva sömnen i sig.
Det jag har problem med är att sova på bestämda tider. Jag har, ända sen jag var tonåring (som barn var jag morgonmänniska och gick upp okristligt tidigt till min pappas stora förtret), hellre varit uppe sent och vaknat sent, än tvärtom. Och sen jag blev riktigt sjuk för ungefär elva, tolv år sen vid det här laget, har det bara blivit värre och värre.
Jag har oerhört svårt att reglera regelbundenhet och rutiner när det handlar om min sömn. Jag är nattmänniska, så jag föredrar att gå och lägga mig tidigt på morgonen i stället för elva på kvällen. Går jag och lägger mig så tidigt kan jag inte sova, och så blir jag frustrerad och irriterad i stället. Nej, jag gillar nätter. Det är mörkt, tyst, inget som stör, jag kan vara ifred och ta det lugnt – hur bra som helst. På dagarna är det ljust, tonvis med människor i rörelse, och på det stora hela mest besvärligt, bara.
Trots det är jag den första att erkänna att det finns enorma nackdelar med att sova på det sätt jag gör. Inte nog med att jag vänder dygnet – min dygnsrytm har en tendens att i perioder rulla. Med det menar jag att jag i några dagar har en hyfsat regelbunden sömn – jag lägger mig på ett ungefär samma tid och vaknar ungefär samma tid, några dagar i sträck. Sedan blir jag vaken några timmar extra, blir lite extra trött och sover således flera timmar längre än dagen innan. Alltså förskjuts hela rutinen för att hålla i sig några dagar, för att därefter flyttas framåt några timmar igen. Såhär kan det hålla på i flera månader åt gången om jag har otur.
Det finns som sagt var nackdelar. Det är rätt svårt att uppehålla ett socialt umgänge eftersom jag har svårt att garantera att jag är vaken en viss tid en given dag. Jag är verkligen inte tjugo år längre, och det här med att vara vaken ett par dygn åt gången fungerar inte för mig längre. Jag klarar knappt att hålla mig vaken i 24 timmar längre (som om det skulle vara någon bedrift).
Jag har också svårt att planera min sömn. Av någon anledning har jag jättesvårt att räkna ut när och hur jag måste sova för att kunna passa en tid mitt på dagen om tre dagar. Det kan låta skitlöjligt, men det är precis så. Och just nu har jag tre tider att passa varje vecka (food2change), varav två är just mitt på dagen. Hela mitt sovschema blir helt uppfuckat, och det är så sjukt jävla drygt.
Jag önskar verkligen att jag kunde trivas att vara vaken dagtid och att jag klarade av att hålla mina rutiner stadiga och stabila – hela tiden. Men varje gång jag befinner mig i en “normal” sovrutin (vilket håller sig max fyra dagar åt gången) så kryper det i mig av obehag. Jag vet inte vad det beror på, men det gör i alla fall att jag hellre är vaken på nätterna och sover dagtid.
Just nu har jag någon slags plan/idé om att jag ska göra ett försök att vrida dygnet rätt igen, bara för att prova och se. Det skulle vara kul att se vad som händer med mitt sociala liv om jag går och lägger mig senast tre i stället för framåt sju på morgonen. Det gör rätt stor skillnad, faktiskt. Vi får se om jag lyckas, jag vet inte ens vad jag har för förhoppningar på det. Men jag skvallrar väl, så småningom. 🙂
Minnen
Något jag så länge jag kan minnas (!) har haft problem med är – att minnas. Jag har väldigt få tydliga minnen av min barndom. Jag har ett övergripande, generellt minne, och några mindre detaljer, men på det stora hela minns jag rätt lite. Jag är också oerhört dålig på att komma ihåg hur vädret var för en vecka sen. För att inte tala om förra sommaren, eller för si och så många år sen. Om jag har något att hänga upp det på är det lättare. Jag minns till exempel Ellas (min hund) första vinter, 2009/2010. Det var den vintern med så ohyggligt mycket snö att snövallarna var 1½ meter höga här i Västerås. Året därpå var det också mycket snö, men inte fullt lika mycket. Däremot väldigt mycket kallare, om jag inte missminner mig.
Jag vet inte varför det blir så att jag inte minns. Det är som att jag på ett sätt lever väldigt mycket i nuet, och det som inte är nu på något sätt är irrelevant. Fast det stämmer inte riktigt heller. Men ta den här sommaren, till exempel. Den har varit fruktansvärt påfrestande och jobbig på alla sätt och vis. Jag har varit oerhört begränsad på alla sätt möjliga.
Men nu är det svalare, både inne och ute. Jag är inte 100% back in business än, men på god väg. Och jag har redan förträngt hur fruktansvärt vidrigt jag tycker att det är med den där värmen som har varit. Jag vet att jag tycker det, men jag minns det inte riktigt. Om ytterligare någon vecka kommer jag förmodligen inte alls att minnas hur det känns att inte kunna röra sig för att det är för varmt – jamen ni vet, allt mitt gnäll i ett par inlägg för ett tag sen.
Jag tänkte just att det är mer som att jag vet att något har hänt, än att jag faktiskt har minnet av att ha deltagit. Till exempel kommer jag ihåg att mamma bjöd hem mig och min äldsta lillasyster på middag en gång. Vi hade inte haft kontakt på något år, och hade sedan bara några månader börjat prata med varandra igen. Jag vet att jag var där, och jag vet att jag sade till min syster på väg därifrån att det händer något med mig när jag träffar mamma, som gör att jag… stänger av. Domnar bort. Det är ett oerhört märkligt tillstånd som är jättesvårt att förklara. Det är som att… sätta upp en gigantisk barriär mellan sig själv och det som pågår, för att klara av att fungera och relatera till sin omgivning just där och då.
PMS
Det här känns ju aningens orelaterat, men under ett par månaders tid har jag haft mens och pms i fel ordning. Det normala är att ha pms i ungefär två veckor, för att därefter ha mens. Jag har nu haft först en knappt märkbar pms i kanske tre, fyra dagar, för att därefter inte märka någonting förrän mensen kommer. När mensen tar slut, dröjer det ett par dagar – sedan får jag symptom på pms. Jag blir sur, grinig, retlig och så vidare. Detta håller i sig i några dagar, för att därefter försvinna. Hela förloppet är liksom ur led.
Och kan nån upplysa mig om varför mens och pms kommer i fel ordning!????
Seriously. Det är fruktansvärt irriterande.
Håller jag på att hamna i klimakteriet? Det vore ju förnämligt om det vore så, för då skulle det i alla fall finnas ett slut på eländet. Jag hatar att ha pms, för jag har alltid haft en sån oerhört vidrig sådan. Jag är inte särdeles förtjust i att ha mens heller, men pms’n är så vidrig att det inte finns ord att beskriva eländet. Nu är det ju tyvärr så att varenda kvinna på både mammas och pappas sida som kan svara på när de kom i klimakteriet, är döda, så det finns liksom ingen att fråga.
Nåja – tur för mig att det finns tabletter att stoppa i sig så det i alla fall lindras litegrand.