Jag har lite sporadisk kontakt med min yngsta syster på mammas sida. Vi messar lite då och då över Facebook och diskuterar diverse – ofta om vår gemensamma relation till mamma. Nu senast pratade vi bland annat om hur mamma begärde att alla andra satte sina egna behov åt sidan för att tillfredsställa hennes först.
Min mammas sätt att begära saker var aldrig uttalat. Men det var alltid underförstått att hon kom först – det visste vi alla, även om ingen av oss på den tiden, förutom möjligtvis jag (på grund av att jag är äldst) kunde sätta ord på det. Gjorde vi inte det hon begärde av oss fanns alltid hotet att hon skulle bli arg på oss, eller rent av lämna oss (säga upp kontakten eller motsvarande). Jag minns till exempel en gång när jag gick hos en kurator på Ungdomsmottagningen. Hon ville att vi skulle ta dit mamma för att prata om vår relation, men jag sade tvärnej eftersom jag visste att det skulle sluta i att hon sade upp kontakten med mig. Hur jag visste det har jag ingen aning om, men det visste jag. Så blev det också, fast några år senare.
På grund av det här har jag en väldigt inbyggd reflex att åsidosätta mina egna behov till fördel för andras, i tid och otid. Jag kan inte alltid hjälpa på de sätt jag vill, men kan jag så hjälper jag till utan att någonsin be om något. Det kan låta hedransvärt, och till en viss del är det nog det. Men det kan också gå till överdrift – vilket det gör så fort den som ger (jag) känner att man ger mer än man får.
Det som gör det riktigt drygt är att jag aldrig någonsin kommer att be om något. Framför allt inte om det är en överenskommelse där jag gör en sak och den jag hjälper lovar mig något annat som tack. Jag kommer aldrig att påminna eller påpeka att jag inte fått min del. Jag kan inte. Det går inte. Det får kosta i princip vad det vill, men det är något jag inte klarar av.
Jag är otroligt dålig på att ta emot saker. Förut hade jag pappa som hjälpte mig, framför allt med pengar. Efter hans död har jag lärt mig att tigga pengar på Facebook när jag behöver hjälp med något, för att jag aldrig kommer att be en enskild, specifik person om hjälp. Jag har blivit bättre på att ta emot hjälp på det sättet – och det finns flera skäl till det. Ett sådant skäl är den ekonomiska situation jag befann mig i för tio år sen och min dåvarande oförmåga att be om hjälp. Jag har inte råd, vare sig känslomässigt eller ekonomiskt, att hamna där igen – alltså måste jag be om hjälp när det skiter sig för mig på ett eller annat vis.
Allt det här grundar sig i att jag under hela min barndom och fram tills den dag mamma dog fick lära mig att mina behov är oviktiga och kan åsidosättas till fördel för andra (henne). Därför är det numer second nature för mig att sätta mina egna behov i bakre rummet. Jag kan tycka att det är oerhört plågsamt att vilja att någon annan gör något för mig. På ett väldigt bakvänt vis sätter jag en stolthet i att så långt det är möjligt klara mig själv, vilket inte är så lätt alla gånger. Och jag menar inte nödvändigtvis bara ekonomiskt, utan även när det gäller rent praktiska saker. Jag är så oteknisk och ohändig att jag nästan är handikappad – det finns ett antal roliga historier om det jag kan dra någon gång. 🙂 Men jag tycker att det är fruktansvärt pinsamt att be om hjälp.
Det här är inte bara något som ligger i min personlighet, eller hur man nu vill uttrycka det. Eftersom det nu är så, tror jag också att jag uppfostrar min omgivning i att ta sig friheter med mina behov. Min pappa hade till exempel ingen som helst koll på vart jag hade mina gränser. Men när folk (vänner, boendestödjare och andra) faktiskt visar mig respekt känns det jättekonstigt och snudd på läskigt. Jag är så sjukt ovan vid det, trots att det är sjutton år sedan mamma dog.
När jag funderar på saken inser jag att hela alltihop det här är oerhört komplext. För medan jag å ena sidan har svårt att sätta mina egna behov först, tror jag att folk överlag upplever att jag har väldigt tydliga gränser. Jag har dessutom ett stort intresse för dominans inom BDSM-världen, vilket är ett helt annat sätt att tänka om sina behov än vad vanligt folk har.
Haha… jag inser att jag kanske har en hel jävla biljard med diverse lager av skumheter i min person. Förmodligen är det rätt intressant att lära känna mig, om man är villig att gå tusentals mil längre än en ytlig bekantskap. 😀
Oavsett; det här är inte särskilt roligt att berätta om, märker jag. Men eftersom jag har funderat på det till och från rätt länge, och nu när det dök upp i min konversation med syster minst kändes det som rätt läge att ta upp det en sväng.