Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Häromdagen råkade jag vara vaken ungefär 21 timmar i sträck. Det var inte alls tänkt att bli så, men som flera av er säkert vet har jag en förskjuten dygnsrytm. Det innebär att jag sover dagtid och är uppe på nätterna. När jag vaknar är jag oftast väldigt seg och trögstartad, vilket innebär att det kan ta mig flera timmar att komma mig för att ge mig iväg om jag har ärenden.

Eftersom jag bland annat var tvungen att hämta ut medicin (hade en tablett kvar), valde jag att hålla mig vaken in på förmiddagen och göra mina ärenden då, i stället för att riskera att vakna sent och inte ta mig iväg innan apotek och affärer stänger. Jag börjar bli för gammal för att hålla på sådär, märker jag. För varje gång jag är vaken sådär länge, mår jag värre och värre efteråt. Fi fan. Tur att min dygnsrytm har varit stabil ett tag nu, i alla fall.

I vilket fall; utöver att jag lider av någon slags trötthetsbakfylla,  har jag dessutom pms. Jag ska ha mens, förhoppningsvis ganska snart, för jag får tamejfan spader. Jag äter ju MSM, så min pms nu är inte så illa som den skulle kunna vara – men den är illa nog ändå. Om jag i normala fall; det som är normalt nuförtiden, klarar av att tänka hyfsat rationellt och har förmågan att kontrollera hur och vad jag tänker någotsånär, så förlorar jag allt detta när jag har pms.

Mina hormoner dansar folkdans i kroppen på mig och är jävligt högljudda för min hjärna och säger åt den att den ska ljuga för mig å det grövsta. Och min stackars hjärna gör allt den kan för att övertyga mig om att alla mina positiva tankar omkring mig själv och mitt liv är helt förgäves. Allt det jag gör mitt bästa för att bygga upp när jag inte har pms, försvinner ut genom öronen och blåser bort i vinden. Helt jävla värdelöst.

Dessutom går jag runt med en svag oroskänsla i hjärtat och magen. Helt irrationell, jag vet inte vad den grundar sig i, men stört jävla omöjlig att göra sig av med. Det är inte ångest, men det som kommer ett par steg innan ångest. Oro. Fjärilar i magen, fast fel sorts fjärilar. Också helt jävla värdelöst.

Och jag vet att det är min pms som spökar. Jag vet att det inte är sant, det min hjärna försöker (med jävligt gott resultat) berätta för mig, men det spelar verkligen ingen roll såna här gånger. Jag kan försöka tänka hur positivt jag vill, men min hjärna går inte på det, eftersom den är så påverkad av mina hormoner som dansar runt, är högljudda och stör.

Tur för mig att jag har både Premalex och så den andra medicinen som jag aldrig minns vad den heter och är för lat för att gå och titta, hemma. Dessutom, när jag var på Apoteket igår, upptäckte jag att jag har två uttag kvar av just Premalex. Och tack alla högre makter för det. Inte för att jag tycker att det blir skitbra på en nivå där jag för tillfället känner mig nöjd – men det blir i alla fall bättre. Jag önskar mest att jag lite snabbt och smidigt kunde gå genom klimakteriet, så jag slapp skiten.

Jag vill gärna hålla mitt medicinintag på så låg nivå som möjligt, men faktum är att vid vissa tillfällen är jag vansinnigt glad att det trots allt finns. Varken Premalex eller den andra gör det jag vill till 100% – men som sagt var; det är bättre än att inte äta någon medicin alls mot pms’n.

Dessutom, till råga på allt, råkade jag tugga av en flisa på en tand för ett par timmar sen. Det gjorde inte ont, men jag misstänker att jag kommer att få ont ganska snart. Jag får helt enkelt lita på att det någonstans i från kommer att dimpa ner en peng lagom stor så att jag kan gå till tandläkaren.

Blesh.

Men tack vare Premalex är jag faktiskt, tro det eller ej, inte fullt så sur och grinig som jag låter i just det här inlägget. 😀 Jag menar allt jag har skrivit, men tabletten har gjort sitt jobb och jag kan i alla fall separera mina pms-tankar från mina övriga tankar.

Det får vara gott nog för ögonblicket.

 

  • 4
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation