Idag fick jag ett jättemärkligt kuvert i brevlådan. Eller, egentligen inte. Det var ett kuvert som vilket annat som helst. Men avsändaren förvånade mig en aning. Jag fick nämligen brev från Karolinska Institutet. Och vem får brev därifrån, bara sådär, liksom!? Mig veterligen har jag inte haft någon kontakt med det specifika stället, någonsin.
Det dyker ju upp mängder med skumma tankar innan man hinner öppna ett sådant kuvert. Sådär som i; jaha, vem är det som har dött och man i efterhand har upptäckt konstigheter? Eller; vill de operera mig supersnabbt för att nån nånstans har hittat ett jättekonstigt blodvärde som gör att jag om två veckor kommer att väga sju ton? Eller har det med bipolariteten att göra?
Det visade sig väldigt fort att det har med min bipolaritet att göra. Det är nämligen en förfrågan om deltagande i en forskningsstudie rörande hur bipolär sjukdom utvecklas (genetiska och ärftliga faktorer) och om det är möjligt att på genetisk väg kunna avgöra vilken behandling som kommer att fungera bäst för en individ.
Att just jag (och många andra med mig) har fått det här brevet beror på att jag via psykiatrin är delaktig i ett kvalitetsregister när det gäller just bipolär sjukdom. Det står hyfsat utförligt i brevet vem som, hur och varför man (i det här fallet forskare) får använda mina uppgifter – och att jag, när jag vill, får ta tillbaka samma uppgifter och dra tillbaka min medverkan.
Kommer jag att delta i det här forskningsprojektet?
Klart som fan jag kommer att göra. Det är inte många saker de begär – en kort telefonintervju, samt blodprover, typ. Men om resultatet på sikt kan förbättra vården av personer med bipolär sjukdom, ser jag ingen anledning att låta bli att delta.
Jag inser ju lika bra som vem som helst att det här inte är riktat till mig personligen, men jag kan inte låta bli att känna mig lite smickrad ändå. Tänk att lilla jag kan bidra till att vården för bipolär sjukdom kan bli bättre, liksom. Det känns rätt stort.
Så jag ska ta och skicka in min information till forskningssjuksköterskan (det står verkligen så!), så visar det sig när och hur allt det här kommer att ske.
Jag kan inte heller låta bli att tänka att det här är ett fantastiskt bra sätt för mig att känna att jag gör nytta. Visst, kanske inte genom att ha ett jobb, men kan min medverkan bidra till att underlätta för andra personer med bipolär sjukdom så är det, i alla fall för mig, ett stort och bra sätt att göra stor nytta.
Så shit, vad coolt det känns, ändå.