Det här är inga nya funderingar, men de är däremot värda att tas upp just precis nu. Jag har funderat lite över det här med the Secret och varför det är så svårt att utöva det när ens psykiska ohälsa, bipolaritet i mitt fall, envisas med att trilskas och jävlas med en. Jag har nått ett par slutsatser som jag gärna vill dela med mig av.
Att leva med psykisk ohälsa, oavsett vilken form det är, är att ha en hjärna som inte riktigt fungerar som den ska. I min erfarenhet är man oftast påverkad av negativa tankar i högre eller lägre grad, och oftast dessutom oförmögen att tänka positivt i någon större skala.
När all ens energi går åt till att – på bristgränsen, skall tilläggas, klara av de mest basala funktioner och handlingar som till exempel att stå upp, andas, röra sig, äta, klä på sig – allt som krävs för att överleva, då finns inte utrymme för att kunna föreställa sig positiva saker man vill ha, att tänka och känna omkring det. Det är inte ens säkert att det finns saker man vill ha och/eller göra.
Att tro det är naivt, på gränsen till korkat.
Därför, känner jag, är det otroligt viktigt att skilja på tillfrisknandeprocessen och den skapande processen man använder sig av inom the Secret. Det är två helt skilda saker och går inte att jämföra.
Med utgångspunkt i min egen erfarenhet (som trots allt är den enda jag kan använda mig av) så är det mer eller mindre omöjligt att använda sig av the Secret så länge man befinner sig djupt inne i sin sjukdom. För att använda sig av det här sättet att tänka behöver man ha ett särskilt state of mind, och det är väldigt svårt, om inte omöjligt, att gå in i det när man är aktiv i sin depression, sitt missbruk eller vad det nu kan tänkas vara för sorts psykisk ohälsa man lever med.
Så för att kunna använda sig av olika tankesystem, oavsett vilket man väljer, behöver man vara någotsånär frisk. Eller, det kanske är ett alltför värdeladdat ord att använda i sammanhanget.
Man behöver vara medveten om hur och varför man tänker som man gör. Man behöver vara öppen för och tillåtande inför förändring. Man behöver också förstå sitt eget ansvar på ett oerhört mycket djupare plan än vi normalt sett är vana vid.
En del klarar av att lära sig och förstå det här på nolltid. Andra blir oerhört provocerade av tanken på att man själv är den som drar till sig allt skit som händer i ens liv (jag blev det när jag introducerades till det här sättet att tänka för ungefär tjugo år sen).
Men när man börjar förstå att det är en själv som attraherar både bra och dåligt in i sitt liv blir det betydligt lättare att välja.
Som jag skrev tidigare; det här är inte nytt för mig. Jag har i varierande grad levt med och efter det här i perioder. Därför är det inte främmande för mig att återigen börja anamma den här tankevärlden. Jag är bara glad och tacksam över att jag nått en grad av tillfrisknad där jag känner att det faktiskt är möjligt.
Det är min förhoppning att jag ska ha samlat på mig tillräckligt mycket energi och vilja för att på riktigt börja skapa mitt liv på det sätt jag vill ha det.
♥